8 mars – för socialistisk kvinnokamp!
I år är det hundra år sedan socialisten Clara Zetkin lade fram förslaget om en allmän kvinnodag för den andra internationella socialistiska kvinnokonferensen, som hölls i Köpenhamn 1910. Förslaget accepterades enhälligt av de församlade, som kom från fackföreningar, socialistiska grupper och oberoende arbetarsammanslutningar.
1911 firades internationella kvinnodagen för första gången i flera länder. I de länder kampanjer hölls, restes kraven kvinnors rätt till arbete och rösträtt, kvinnors rätt att sitta i folkvalda institutioner och ett slut på diskriminering. I Sverige firades dagen första gången 1912. De viktigaste kraven som man samlades under var ”Med rösträtt skola vi främja socialismen” och ”Med socialism skola vi erövra världen”.
På 1970-talet gav FN internationella kvinnodagen officiell status och uppmanade världens regeringar att göra den till en högtidsdag. Sedan dess har den socialistiska prägeln på kvinnodagen blandats med ett liberalt synsätt.
Samtliga allianspartier i Sverige deltar regelbundet i olika aktiviteter den 8 mars. Centerpartiet delade 2008 ut tårtor och diplom till kvinnliga företagare, Kristdemokraterna håller tal mot kvinnovåldet. Moderaterna har satt ihop ett ”kampanjkit” med information om allt från hur man bäst jobbar mot mäns våld gentemot kvinnor till hur man uppnår jämställdhet i arbetslivet (bland annat genom att underlätta för kvinnor att starta eget inom vård och omsorg).
Samtidigt kan vi konstatera att de stora förlorarna på alliansens politik har varit arbetarklassens kvinnor. Just dem som internationella kvinnodagen ursprungligen var tänkt för.
Det är inget konstigt eller ovanligt i politikens historia att högern lägger beslag på vänsterns retorik och omformulerar dess politik; ”Nya Moderaternas” arbetarklassflirt under senaste valet är bara ett exempel. Det är ett effektivt sätt att ta över en politik som är viktig för många, men med en helt omstöpt agenda och innehåll.
Att även moderater och folkpartister tycker att det är viktigt att agera mot kvinnovåldet är väl i och för sig hedervärt. Problemet är dock att med den politik som alliansregeringen för så blir kvinnor mer sårbara för våld och annat förtryck. Som Internationalen visar i det här numret har flera av regeringens åtgärder drabbat kvinnor extra hårt. Det gäller den drastiska försämringen av a-kassan för deltidsanställda, åtstramningarna av sjukförsäkringen, försvagning av lönesättningslagarna, och nedskärningarna inom vård och omsorg.
Och, det står väl klart för alla, att ett urholkat välfärdssystem, sämre försörjningsmöjligheter och osäkrare anställningar för både män och kvinnor gör inte kvinnor tryggare eller mer oberoende av sina partners. Svagare fackföreningar och nedskurna kvinnojourer bidrar inte till organiserandet av kamp för allas lika värde. Genom att slå sönder den samhälleliga trygghet, som kvinnor kämpat sig till genom åratal av protester och konkreta krav, bidrar alliansregeringen till att göra deras liv farligare, osäkrare och svårare. ”Hyckleri” är ordet som dyker upp i samband med högerpartiernas vurm för internationella kvinnodagen.
Det är dags att vi tar tillbaka kvinnodagen! Att vi påminner om dess ursprungliga paroller och historik. Att vi erinrar oss själva och andra om denna dags grundläggande principer. Dessa principer handlar om jämställdhet, demokrati och medbestämmande.
Rent konkret saker som rätten till arbete, att öka de anställdas inflytande på sina arbetsplatser och över produktionen, att uppvärdera omvårdande yrken till samma nivå som varuproducerande, att införa nolltolerans mot sexuella trakasserier och kvinnofientliga uttryck på arbetsplatser, skolor och andra offentliga institutioner, att lansera sex timmars arbetsdag med bibehållen lön…
Listan över hur ett mer jämställt samhälle skulle kunna uppnås kan göras lång,
Vi måste konstatera: patriarkatet är en egen kraft, fristående av kapitalets härjningar. Därför behövs en kamp specifik för kvinnor, som bygger på kvinnors upplevelser och erfarenheter, som hävdar alla kvinnors rätt till trygghet och oberoende, som visar på att det existerar maktskillnader mellan män och kvinnor, oberoende av klassposition.
Men vi måste också slå fast att kvinnors chanser till jämställdhet, säkerhet och utveckling ökar med ekonomiskt oberoende, möjligheter att påverka fackliga organisationer, politiskt inflytande och personliga livsalternativ. Internationella kvinnodagen måste ta upp dessa frågor och driva dem med det rättfärdighetspatos som skapats genom hundra år av kvinnokamp med rötterna i en socialistisk tradition.
Glöm tårtor till kvinnliga företagare – kom ihåg att ”med socialism skola vi erövra världen”
Av ledarred. Internationalen.
”Våra liv är värda mer än alla era profiter”
Olivier Besancenot och NPA, det nya antikapitalistiska partiet i Frankrike, samlar redan över tiotusen arbetare och ungdomar och uppmanar Europas antikapitalister att kämpa tillsammans.
- Det viktigaste? Det är att kämpa, kämpa, kämpa. Vi har inget val. Jag möter resultaten av Sarkozys politik varje dag. Jag hoppas att det här blir ett parti där både unga och äldre kan samlas på lika villkor och slå tillbaka mot kapitalismen.
Marieke Jouhannel, 20 år och socialarbetare från Auvergne är en av de många unga kvinnor som satte sin prägel på grundningskongressen i Paris när Frankrikes nya antikapitalistiska parti såg dagens ljus i februari. Med en stor andel unga människor, framförallt kvinnor, bland de 650 ombuden från 460 lokalkommittéer och 140 regionala konferenser motsvarade kongressen det opinionsläge som får fransk media att hissa röd varningsflagg.
”Se upp, fara!”, varnade tidningen Libération 9 februari efter nya opinionsmätningar som visar att Sarkozys högerstyre rasar i opinionen medan andelen fransmän som uttalar sig för utomparlamentariska protester växer i samma takt. Bland unga mellan 18-24 år säger sig hela 68 procent vara beredda att gå ut i protester. Efter generalstrejkerna i januari och mars då miljoner tog till gatorna i strejker och demonstrationer mot regeringspolitiken, anar opinionsinstituten en upptrappning. I synnerhet som inte heller den etablerade vänsterns – i första hand socialistpartiets – mer moderata förslag till krislösningar vinner förtroende. Denna kombination kan snabbt leda till en ”social explosion”, varnar pressen, medan alltfler fransmän hoppas att protesterna ska växa i antikapitalistisk riktning.
Förkroppsligar proteströrelsen
Denna gång tycks inte strömkantringen ske åt höger som på 1980-talet. Le Pens Nationella fronten går tillbaka i opinionen. Istället är det den röde brevbäraren Olivier Besancenot som sprider oro inom etablissemanget. Opinionsinstituten konstaterar att han placerar sig som den mest populära oppositionspolitikern i Frankrike efter Paris’ borgmästare Delanoë. Med sina 54 procent av positiva omdömen ligger Besancenot en bra bit före både socialist- och kommunistpartiets ledare och ”förkroppsligar en protestströmning” i Frankrike (Metro 9 februari).
Det var denna strömning som tog avstamp i i det slitna St Denis första helgen i februari. Då hade över tusen delegater, medlemmar, internationella gäster och medie- folk slitit sig igenom tre dagar – eller snarare dygn – av kommissionsarbete, debatter och mängder av omröstningar kring stort som smått; från kampen i de ”folkliga kvarteren”, (det vill säga förorterna), till partinamn och titel på principprogrammet.
Från kandidaturen i Europavalet till ordningsfrågor. Då hade slagorden Palestine vivra! Palestine vaincra! – Palestina ska leva, Palestina ska segra - dånat genom lokalen som hälsning till en representant för palestinska PFLP och till Michel Warschavski, israelisk veteran inom Fjärde Internationalen. Då hade Internationalen avsjungits med viss villrådighet och med texten på storbildsskärm för alla ovana - medan sångerna och slagorden från vinterns gatuprotester brusat utan tvekan.
Tydligare kunde uppslutningen bakom det nya antikapitalistiska partiet, Nouveau Parti Anticapitalist, NPA, knappast illustreras. Med 9 123 medlemmar registrerade vid starten – och hundratals nyanmälda under själva kongressdagarna – omfattar NPA redan tre gånger så många medlemmar som organiserades av initiativtagaren till det nya partiet, LCR, Ligue Communiste Révolutionnaire, den franska sektionen av Fjärde Internationalen och yttersta vänsterns flaggskepp sedan 1968. Härigenom har en viktig del av den ännu aktiva 68-generationen förenat sig med en ny generation och tagit plats som ett av huvudalternativen i fransk politik. Det återspeglas inte minst i den storm som tycks på väg att blåsa upp mot det nya partiet.
PCF kritiserar
Från kommunistpartiet PCF kritiseras NPA som splittrare och partiets tidning L’Humanité rapporterar förnöjt hur en företrädare för NPA dränks i talkörerna ”Enighet, enighet, enighet” vid ett stort möte för den vänsterfront mellan kommunistpartiet och Gauche, utbrytare från socialistpartiet, som bildats inför EU-valet. NPA förklarade sig berett att ingå gemensam front men på villkor att fronten även gäller i de ordinarie franska valen. Annars skulle bara PCF sola sig i glansen av NPA:s radikalism för att senare som vanligt göra upp med Socialistpartiet om nya nedskärningsförslag.
Hotfullt - för vem?
Från tidningskioskernas upplysta reklamtavlor blickar ett hotfullt porträtt av Besancenot ut över tidskriften Challenge’s jätterubrik: ”Mannen utan lösningar”. ”Orealistiskt”, ”förvirrat” och
”ruinerande”, sammanfattas rannsakningen av NPA:s program som skulle förpassa Frankrike till ett ”kvasisovjetiskt system” av 1917 års modell, anser tidningens ekonomiska experter.
Till synes oberörda eller snarare sporrade av kritiken tröskade de unga – och äldre – kongressombuden vidare i debatter om ”nationalism”, förhållandet mellan reform och revolution och vilka rättigheter partiminoriteter bör ha. Grundningsprinciperna antogs till slut med 540 röster mot noll. En partiledning, CPN – Comité Politic National – med 192 ledamöter utsågs, ansvariga för olika områden, från kampen inom hälso- och sjukvården till att starta en tidning och sköta den centrala apparaten. Av ledamöterna har 80 – eller cirka 40 procent - ett förflutet inom LCR. Gamla veteraner som Alain Krivine, Daniel Bensaïd och Francois Sabado är med – men den stora majoriteten hör till de nya som strömmat till från sociala rörelser, strejker och kvarterskommittéer.
Det är också ett nytt kapitel som inleds för fransk vänster – och kanske för hela den europeiska. Det tänkte många när strejkande arbetare från Philips och personal på Pizza Hut fick kongressens stöd för sin kamp och fransk media trängde sig fram till den historiska presskonferensen.
Och den växande borgerliga stormen mot det nya partiet till trots; alltfler fransmän stöder Olivier Besancenot och NPA:s antikapitalistiska utmaning.
Vad vill NPA?
Men vad vill då NPA, vad är nytt? Partiet lyfter själv gärna fram ett antal punkter. Man är ett parti som bygger på och ger röst åt de nya sociala rörelserna: Miljökämparna. De som i handling mot-
sätter sig privatiseringar av posten, sjukvården, skolorna. De som ute i bostadsområdena bygger solidariteten med invandrare och papperslösa. Det nya är också ett parti som i så stor utsträckning
består av unga människor och där ledningen ligger i händerna på män och kvinnor i trettioårsåldern.
Det nya är att man lyckats ta till sig nya kamp- och organisationsformer – till exempel hur man ska kunna organisera unga arbetare på hamburgerbarer och varuhus i fackföreningar när traditioner
ofta saknas. Det nya ligger vidare i att man är en ny organisation som från början har nio tusen medlemmar som redan har omfattande erfarenheter som aktivister och organisatörer.
Men lika väl som man lyckats förnya de politiska kampformerna, lika målmedvetet knyter NPA an till arbetarrörelsens sekellånga traditioner. Det gäller organisatoriskt, det är inget löst nätverk man har skapat. Visst, det är en demokratisk och pluralistisk organisation som bygger på aktivisternas arbete i de lokala kommittéerna där de dagliga besluten fattas.
Samtidigt är det ett nationellt parti som målmedvetet lyfter upp de lokala erfarenheterna för att nå största möjliga genomslag. Om vi bildar ett parti är det för att vi vill agera effektivt och sammanhållet, kan man läsa i de provisoriska stadgarna. Det finns alltså ett klart drag av demokratiskt baserad centralisering. Detta är inte minst nödvändigt, skriver man i sitt program, eftersom ”kapitalismen har starka centraliserade redskap för sin makt: staten och de ekonomiska och finansiella resurserna”.
Också när det gäller den politiska strategin hörs tydliga återklanger från det bästa av tidigare erfarenheter. Visst är det Rosa Luxemburgs röst som hörs när man skriver att de konkreta krav man för fram ”inte är ett minimiprogram som man kan pruta på, utan en rad frågor att mobilisera kring, krav som ifrågasätter systemet och förbereder för den socialism vi kämpar för”. Arbetet är ingen vara, lönen ingen variabel som man låter öka eller minska.
Avsked ska förbjudas och företag som avskedar ska kunna konfiskeras. Demokratin får inte göra halt vid fabriksgrindarna. Arbetarna ska bestämma över arbetets organisering. Att tillfredsställa krav av denna typ ställer öppet frågan om vem som styr över samhället, konstaterar man. Och om målet tvekar man inte. Att ersätta det nuvarande systemet och dess härskande klass kan inte ske enbart genom reformer. Kapitalismens grepp måste brytas av massrörelser och de många arbetande, arbetslösa och maktlösa människorna i dagens värld ta över ledningen och makten!