Vad har kapitalismen att erbjuda?

 

USA:s hushåll konsumerade långt över sina inkomster, och Kina var verkstaden som tillverkade de billiga varorna. ”Amerikina” kallades det, i tjugo år världsekonomins motor. Och det är en modell som inte längre fungerar. Vad kommer därefter? Benny Åsman resonerar kring framtidens konkurrens mellan olika kapital, när USA och Europa med alla medel försöker behålla sin maktställning i världen.

De senaste fyra åren har dominerats av den ena finanskrisen efter den andra. Från bolånekrisens början i USA hösten 2007 till vinterns turer kring den grekiska statsskulden. I bakgrunden har den industriella produktionen gått på kryckor och närmare trettio miljoner arbetande förlorat sina arbeten.
En fas i den globaliserade kapitalismen har nått sitt slut. De kriser som snabbt avlöser varandra är ett yttre tecken på hur den grundläggande modellen för de senaste två decenniernas ekonomiska utveckling inte längre fungerar och inte längre kan fungera.
”AmeriKina” kallar vissa den modell som begravts i ruinerna av bostads- och bankkrascherna. I två decennier, och framför allt under perioden 1995 till 2007, konsumerade de amerikanska hushållen långt utöver sina inkomster medan Kina utvecklades till världens verkstad för billiga konsumtionsvaror. Ordet ”amerikina” syftar på det gemensamma beroendeförhållandet mellan de två stormakterna, en modell som kunde fungera så länge de amerikanska hushållen hade möjlighet att sätta sig i allt större skuld. Det är nu inte längre möjligt för en överskådlig framtid. Modellen har tappat sin dynamik och kommer knappast att återta sin roll i världsekonomin.

I USA har det skett en enorm omfördelning av inkomster och förmögenheter under de senaste decennierna. De arbetandes andel av de producerade rikedomarna, andelen av BNP kan man säga, har minskat kraftigt till förmån för kapitalägarnas andel. Det har lett till två fenomen. Å ena sidan har de rikas lyxkonsumtion stigit kraftigt medan en allt mindre del av kapitalets vinster går till nyinvesteringar. I andra änden av samhället har den enorma majoriteten, kanske 75 procent av befolkningen, sett sina realinkomster och sparade medel stagnera eller krympa via kursfall på aktier och sjunkande fastighetspriser. Det har kompenserats av en allt större skuldsättning som i över ett decennium eldat på de amerikanska hushållens konsumtion.

I Kina, den motsatta polen i modellen, har också de arbetandes andel av BNP minskat och ligger nu på en historiskt låg nivå, under 50 procent enligt de flesta källor. Men till skillnad från USA investeras enorma belopp i produktionsapparaten och infrastrukturen medan de arbetandes konsumtion ligger kvar på en låg nivå. Investeringarna har i huvudsak haft en enda inriktning – export. Den stora majoriteten av hushållen kan inte öka sin konsumtion eftersom det saknas sociala försäkringar. Pengar måste sparas till skolgång, eventuell sjukvård och för livets höst.
Så såg den modell ut som under två decennier varit världsekonomins lokomotiv. Stora vinster i USA som i huvudsak används till att fylla kapitalägarnas fickor och i liten utsträckning investeras i ny produktionskapacitet. Stora vinster i Kina som nästan uteslutande investeras i ny exportkapacitet och infrastruktur.

Nu har den modellen nått vägs ände. Inte för att Kina vill minska sin export och stimulera den inhemska konsumtionen utan för att de amerikanska hushållen inte längre kan konsumera på kredit. Ett konkret bevis för detta är att Kinas export sjönk med 25 procent mellan juni 2008 till juni 2009 sedan efterfrågan i USA kraschat.
De båda ekonomiska supermakterna håller likt två sumobrottare varandra i bältet utan att kunna tvinga den andre till reträtt. USA är beroende av att Kina använder valutainkomsterna från exporten till köp av amerikanska statsobligationer. Kina i sin tur är beroende av den amerikanska importen och att dollarn inte rasar allt för mycket i förhållande till den egna yuanen, eftersom det drastiskt skulle minska värdet på landets valutareserv.
Grundbulten i de senaste decenniernas globalisering är alltså bruten. Frågan blir därför om det finns en ny eller flera nya modeller som kan ersätta AmeriKina som lokomotiv för världsekonomin.

Vissa sätter sitt hopp till en ”grön kapitalism”. Ska vi se till vad som skett hittills och vilka investeringar världens regeringar planerar kan man lika gärna sätta sitt hopp till Jultomten. Visserligen finns det vissa pilotprojekt som skulle kunna lösa delar av framtidens energiproblem. Men så länge det grundläggande kriteriet för alla investeringar är vinstmaximering stöter det på oöverstigliga hinder. Kol- och kärnkraft prioriteras i dag som framtida ersättning för oljan och därför blir alla ”gröna” satsningar inte en ersättning för utan ett tillägg till den existerande energiproduktionen.
Andra sätter sitt hopp till den kinesiska kapitalismens förmåga att vända ut och in på sig själv. Det grundar sig på en mekanisk syn på den kinesiska ekonomins kapacitet att omvandlas till den gigantiska marknad som antalet medborgare låter ana att den skulle kunna bli. Bort från exportberoendet och över till intern konsumtion. Visionen är kanske inte orimlig, men det är inget som kommer att ske inom kort framtid. Kina kan inte bli det lokomotiv som drar världsekonomin ut ur den aktuella krisen. Hur det kommer att se ut om några decennier är en annan fråga.

Ändå kan vi se konturerna av en ny modell i vilken Kina spelar en roll som ledarna i Beijing kanske inte väntar eller önskar sig. Det är en modell som är mer geostrategisk än ekonomisk. Den djupa industriella och finansiella krisen har inga omedelbara lösningar. Alltför många nyckelbranscher som exempelvis bilindustrin lider av en enorm överkapacitet och antalet investeringsobjekt med goda vinstperspektiv är minimala. Andra sidan av den medaljen är att storbolagen trots krisen fortsätter att dela ut stora summor till sina aktieägare. Vilka i sin tur placerar sin manna i den finansiella karusellen eftersom det är där de kortsiktiga vinsterna finns.
Så hur ser då den nya modellens konturer ut? För det handlar ännu bara om konturer utan verkligt fasta former. Mycket kan ännu ändras de kommande åren.
USA och dess bångstyriga bundsförvanter i Europa tänker inte stillasittande se på hur Kina sakta men säkert växer ut till den största ekonomiska makten på världsmarknaden. Det är ännu långt till att det stadiet nåtts, även om media ofta på impressionistiskt manér presenterar det som redan ett faktum. Trots allt är USA fortfarande världens största producent av industrivaror och Kinas bruttonationalprodukt är inte större än en fjärdedel av USAs, för att inte tala om BNP per kapita.

Ändå ser Vita huset och Bryssel Kina som ett strategiskt hot mot den ”västerländska imperialismens” globala hegemoni och tänker stämma i bäcken.
Det finns många tecken på hur framtiden kommer att forma sig. Vita Huset lät tidigare förstå att Kina var en strategisk partner men inte en strategisk konkurrent. Nu är det det senare som gäller – Kina ses som ett hot mot den västerländska imperialismens hegemoni. Förhållandet till Ryssland är annorlunda. Den ryska kapitalismen är inget hot mot USA och EU eftersom landet är en ekonomisk monokultur med enbart råvaror att exportera. Har någon sett ryska varor i snabbköpens hyllor? Häromdagen såg jag faktiskt rysk djupfryst abborrfilé på ICA. Men det är ju inte mycket att starta ett handelskrig kring.

Det är en form av nykolonialism som växer fram, i en strävan efter att inte bara indirekt kontrollera råvarukällor, fossila bränslen och odlingsbar jord, utan också efter att direkt äga och utöva fysisk kontroll över resurserna. I den kampen är Kina också i högsta grad delaktig, vilket syns speciellt tydligt i uppköpen av jord i Afrika. I Washington och Bryssel planeras hur Kina ska hållas kort i jakten på Jordens reserver.
Den moderna nykolonialismen har också ett militärt uttryck. USAs krigsmakt och Nato ges en alltmer global roll för att säkra baser som utövar strategisk kontroll över farleder och hamnar viktiga för den internationella handeln. Det är inte uttryck för paranoia när ledarna i Beijing irriterat klagar över ”västmakternas” militära utbredning i framför allt Asien. Det pågår en geostrategisk inringning av den framväxande supermakten Kina. Ingen imperialistisk makt har någonsin frivilligt övergett sina positioner. Det tänker inte USA och Europa heller göra.
Det hårda ordkriget kring dollarns växelkurs i förhållande till den kinesiska yuanen och Obamas deklaration att USA måste kraftigt öka sin export till omvärlden är en tredje pusselbit i den nya modellen. I den nya situation som uppstått med den internationella finanskrisen och modellen ”amerikinas” sammanbrott kommer den internationella konkurrensen mellan olika kapitalintressen att intensifieras och handelskrig på utvalda fronter bli vanligare. Samtidigt som direkt krig blir ett allt vanligare val för USA och Nato.

Det råder inget tvivel om att USA och Europa är de starka dominerande imperialistmakterna, men det innebär inte att den nya geopolitiska strategin för att inringa Kina kommer att lyckas. Det beror mycket på hur den interna utvecklingen i Kina kommer att gestalta sig det närmaste decenniet.
Kinas fortsatta ekonomiska utveckling och den politiska stabiliteten i landet är intimt sammanknutna. Den relativt välmående ”medelklassen” i kustregionerna ifrågasätter inte kommunistpartiets partidiktatur så länge Hu Jintao och hans partikamrater kan ståta med tvåsiffriga tillväxtsiffror. Men den fråga som reser sig är om Kinas ekonomi kan fortsätta i sin linjära tillväxt under överskådlig framtid eller om djupa kriser väntar runt hörnet.
Inom samma problemställning reser sig frågan om Asien, som vissa siare anser, inom kort kommer att ersätta ”väst” som motor i världsekonomin och därefter aktersegla både USA och Europa. Sett till Asiens tyngd i världshandeln och dess andel av världens industriproduktion är vi långt, långt borta från det scenariot.
Den närmaste framtiden kommer därför att domineras av allt intensivare konkurrens mellan olika kapital, med en allt mer aggressiv duo USA-Europa som med alla medel kommer att försöka behålla sin globala hegemoni. En period av finansiella och ekonomiska kriser, allt intensivare attacker på de arbetandes livsvillkor, med Grekland som senaste exempel, och en aggressiv form av nykolonialism är vad den kapitalistiska världen har att erbjuda mänskligheten.

Benny Åsman

 

---

 

“Nu är det dags för barnen!”

 

”5 minuter för barnen” är en landsomfattande kampanj med målet att placera allas våra barn, vår framtid, längst fram i allmänhetens medvetande och högst upp på den politiska agendan.” Detta skriver nätverket Barnverket inför kampanjen som startar 3 maj.

Initiativtagare är nätverket Barnverket, ett rikstäckande partipolitiskt oberoende nätverk för föräldrar, andra engagerade vuxna, föräldraföreningar och andra nätverk som jobbar för barn i förskola, skola och fritidsverksamhet.
”5 minuter för barnens” målsättning är att göra prioritering av barnen till en huvudfråga i valrörelsen. Under kampanjens startvecka (vecka arton) 3-7 maj, kommer nätverket att påbörja en massiv samlad bearbetning av politiker framförallt i kommunerna. Där kommer man att ta hjälp av allmänheten genom att be tusentals personer att skicka mail med tydliga budskap till politiker och media, för att skapa medvetenhet om det man kallar för ”barnkrisen”. Kampanjen löper sedan ända fram till valet.

Barnkrisen
”Det finns nästan två miljoner barn och ungdomar i Sverige. Minst 250 000 av dem lever i utsatthet. Varje år halkar ytterligare 12 000 utanför. Det är fler än 30 barn om dagen.”
Det är bland annat detta som barnkrisen handlar om, enligt Barnverket. ”5 minuter för barnen” vänder sig emot att politikerna lyckas trolla fram pengar till bankkriser, industrikriser och finanskriser, medan den största krisen av alla, barnkrisen, växer sig svårare och större för varje dag som går.
De ansvariga för kampanjen menar att barnkrisen ska hanteras ungefär som skötseln av ett hus: ”Genom förebyggande åtgärder försöker man förhindra att skador uppstår. Om det trots allt blir problem är det viktigt att handla i tid, innan problemen sprider sig och förvärras. 90-talets nedskärningar i förskola, skola och fritidsverksamhet var ett rejält angrepp på själva grunden i det framtidshuset.”
Internationalen tog kontakt med en av kampanjens arrangörer, Camilla Tängman från Barnverket.

Vad är det här för kampanj och varför genomförs den?
– Kampanjen heter ”5 minuter för barnen” och kommer att ha en kampanjsajt uppe senast vecka 18, www.5minuterforbarnen.se. Där kan man läsa sig till hur snett det blir att ”spara” på barn och unga istället för att se att det är en investering för framtiden att satsa tidigt.
Vad vill ni uppnå med den här kampanjen?
– Vi vill lyfta barnen och framtiden in i allmänhetens medvetande och upp på den politiska agendan.

Varför är det så viktigt att lyfta fram barnens situation?
– Därför att det kostar oerhört mycket, både i mänskligt lidande och i pengar, att inte göra något åt att vi varje dag förlorar 30 svenska barn ut i olika former av utanförskap, 10 000 barn per år, till en kostnad av 200 miljarder per årskull. Det är sanslöst korkat att fortsätta på den vägen när vi vet bättre.
Vad har ni fått för gehör?
– Kunskapen som vi vill sprida är känd av många organisationer som arbetar med frågan på olika sätt. Det gehör vi söker nu är beslutfattarnas, och vi tror att de nås genom att skapa en bred rörelse bland befolkningen i stort. Allmänheten ser att det inte fungerar och vill ha bättre lösningar. Vi hoppas kunna tydliggöra att kunskap om vad man kan göra redan finns, det gäller bara att folk engagerar sig i att få sina kommunpolitiker att börja tänka och agera långsiktigt istället för att hänge sig åt allsköns kortsiktigt budgetslaveri.
– ”5 minuter för barnen” ska vara den väckarklocka som slår larm om vad som behöver göras för barnen och framtiden. Barnverket hälsar välkommen in på www.5minuterforbarnen.se. Dina 5 minuter gör skillnad!

Liza Ahnland

 

---

 

Den trånga vägens svindel: Reflektion kring en splittring

En splittring inom vänstern. Ingenting nytt i historien, men vad kan vi lära av den? Håkan Blomqvist resonerar här kring vänsterns splittringar med utgångspunkt från splittringen inom Rättvisepartiet Socialisterna – ”inte se varandra som fiender utan som medkämpar i en arbetsfördelning där inte alla kan göra allt, tycka allt eller hävda allt”

 

”Partiets kurs är snävt utprickad, likt en smal bergsstig. Minsta felsteg åt höger eller vänster störtar dig ner i avgrunden. Luften är tunn, den som grips av svindel, är förlorad.”
Kanske är det litet löjligt, men orden från Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen, dyker upp någonstans i bakhuvudet när jag klickar mig fram genom anklagelserna från den senaste splittringen i svensk yttervänster. Inte så att luften inom Rättvisepartiet Socialisterna, alls kan jämställas med det mördande klimatet inom mellankrigstidens stalinistiska världsrörelse. Men det är något i Koestlers ord som fångar det struptag som så ofta blivit till vänsterns och radikalismens gissel – och på en nanosekund förvandlat de mest värdesatta kamrater till högeravvikare och vänsteropportunister.
Splittringen av Rättvisepartiet Socialisterna, med det bryska utträdet av organisationens historiska kärnavdelning i Umeå, tycks följa en bara alltför sorglig tradition. Bedömningar och praktik glider isär, organisationsdisciplin hotar – eller oroar, misstron växer, det egna projektet måste räddas, smash and grab, anklagelser och fientlighet, till och med polisanmälningar.
Att reda ut vem som förbrutit sig mot vem tycks lika hopplöst som i ett skilsmässodrama. Och när dammet väl lagt sig har många dyrbara kamrater skingrats medan de ännu trosvissa tycker sig befriade från gammal ballast. Och banar sig nästan lättade vidare längs den smala, snävt utprickade vägen.
Dilemmat är att den vägen inte rymmer hela den styrka som måste fogas ihop och lära sig att gå tillsammans.

 

Vad som tycks ha drabbat Rättvisepartiet Socialisterna är bristningen av en spänning som löper igenom alla dagens vänsterprojekt. Sociologiska undersökningar visar övertygande hur arbetarklass i traditionell mening allmänt placerar sig till vänster i fördelningsfrågor men mer åt höger i kulturella frågor kring hur livet bör levas. Radikalisering inom arbetarklassen tar först vägen via de ekonomiska fördelningsfrågorna medan den inom andra samhällsskikt snarare uttrycks i en ideologisk och kulturell samhällskritik.
För en idéorienterad vänster med anspråk på att företräda frigörande ideal på alla livets områden utgör detta ett ständigt dilemma. Fokusering på de ekonomiska klass- och fördelningsfrågorna riskerar att överlämna frågor om familjepolitik, rasism och sexuellt förtryck till den liberala borgerligheten. En stark betoning på övergripande ideologisk radikalism motverkar försöken att vinna massförankring i arbetarklassen.

 

Om den fördelningsekonomiska radikalismen inom arbetarklassen dessutom talar i små bokstäver medan den ideologiskt kulturella radikalismen i andra grupper åtminstone verkar erbjuda ett minimum av ljusning – då ökar spänningen mellan polerna. Poler som till och med kan vara geografiskt åtskilda. När borgerligheten massivt dominerar det politiska och ideologiska livet i storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö med dess växande medelklass kan skillnaderna bli hisnande. Den brokiga urbana radikalismen och arbetarintresset ute i landet hittar inte varandra – och vänsterkrafter glider i spagat.
Att genom ett Alexanderhugg skilja lemmarna från varandra löser inte spänningen utan åsamkar bara redan alltför svaga vänsterkrafter blodförlust. När vårt eget socialistiska partis Västerviksförening häromåret bröt upp från riksorganisationen var det utifrån en likartad motsättning. Vi uppmanade dem att stanna och berika oss andra med sina lokala erfarenheter – och samtidigt finnas kvar i en sfär av internationalism och bredare ideologisk input. De valde att öppna eget och utgör idag ännu en hårt arbetande smågrupp som räknar sina aktiva i tiotal.

 

Vad som nu krävs är inte stigmatisering, förräderiprocesser – eller polisanmälningar! Att med hjälp av våra motståndares domstolar förklara varandra för bovar och banditer sätter illavarslande prejudikat utan att lära oss vad som i grunden står på spel. Istället måste vi öka vår insikt om vad som driver oss isär och utveckla metoderna att hålla samman och flytta fram socialisters positioner längs med hela spänningsfältet, inte se varandra som fiender utan som medkämpar i en arbetsfördelning där inte alla kan göra allt, tycka allt eller hävda allt. Istället för att i pedantisk nit agera felfinnare – ”hm… jag ser att ni i ert lokala flygblad om sjukvården utelämnat frågan om världssocialismen…” – välkomna inflödet av olika erfarenheter, betoningar och strategier.

 

Det finns vänstermänniskor som trivs med att vara herre på sin egen lilla täppa och tror att planeten kretsar kring deras egna huvuden. Det finns de som föreställer sig vägen till socialism som en svindlande bergsstig där några få med tungan rätt i mun lyckas hålla balansen medan vinglande centrister och avfällingar druttar ner till höger och vänster.

Men en väg tillgänglig för bara de utvaldas skara bär mot Gud faders högra sida, inte mot nedbrytning av verklighetens kapitalistiska klassamhälle. Behovet av socialism bygger på växande samhällelig nödvändighet, inte på ideologiska finsmakares pincetter.
Istället för en trång stig måste vi tillsammans öppna upp för ett skummande flöde i antikapitalistisk riktning med plats för alla som vill kämpa för socialistiska lösningar. ”Ett nytt arbetarparti”, ”ett antikapitalistiskt parti” – oavsett termen talar vi om att förena tusentals kamrater som i sin olikhet banar sig fram längs olika fåror i samma riktning.
I bästa fall förmår oss en liten splittring av en vänstergrupp i vår avlägsna del av världen att ta itu med den uppgiften.

 

Håkan Blomqvist

 

---

 

Fattigdom ökar bland ensamma mammor

25,5 procent av gruppen ensamstående kvinnor med barn lever idag under den relativa fattigdomsgränsen i Sverige och landet har nu 57 000 personer i denna grupp. Under alliansregeringen har antalet fattiga ensamstående kvinnor med barn ökat med 22 000 personer.

– Det är ovärdigt ett riktigt välfärdssamhälle. Det säger Ulla Andersson, ekonomisk-politisk talesperson för Vänsterpartiet i ett pressmeddelande.
Siffrorna från Riksdagens utredningstjänst angående ekonomisk utsatthet för ensamstående kvinnor, är alarmerande. Det kan konstateras sedan resultaten av utredningen (som beställts av Vänsterpartiet) nu presenterats. Enligt utredningen finns det fyra huvudanledningar till denna utveckling: Låga inkomster, ensamma mammor tjänar minst medan gifta pappor tjänar mest. Hög arbetslöshet i gruppen ensamföräldrar. Stor ohälsa, enligt försäkringskassan är ohälsotalet högt bland ensamföräldrar. Bostadsbidraget som försämrades under 90-talet har inte återställts och samtidigt har det blivit dyrare att bo.
Ulla Andersson, ekonomisk-politisk talesperson för Vänsterpartiet, berättar här om Vänsterpartiets och den röd-gröna alliansens ställning i frågan.

Varför ökar fattigdomen bland ensamstående mödrar?
– Det finns flera orsaker men den främsta är försämringarna av sjukförsäkringen. Ensamstående har ofta en sämre hälsa så förändringarna av sjukförsäkringen är en stor förklaring. Försämrade möjligheter till deltidsstämpling och att ensamstående även i en högkonjunktur inte betraktas som en attraktiv grupp – under en längre tid har ensamståendes förvärvsfrekvens minskat – är också en viktig förklaring.

Vad innebär begreppet relativ fattigdom när det handlar om ensamstående mödrars löner?
– Fattigdom räknas i inkomst och ska understiga 60 procent av hushållens medianinkomst.

Vad är det dessa familjer inte kan göra, t ex semestra, köpa julklappar?
– Självklart försöker man prioritera barnens bästa på alla sätt och sätter sig själv på undantag. Men utflykter, matsäck, entréavgifter med mera är sådant man får avstå. Semestrar visar det sig att man får tillbringa i större utsträckning på hemmaplan än andra grupper. Nya kläder till sig själva är ofta en dröm för dessa mödrar.

Vad planerar den röd-gröna alliansen att göra för den här gruppen om de vinner valet?
– Rätt till fasta jobb på heltid är en reform som Vänsterpartiet vill genomföra, höjt underhållsstöd med 200 kr /månad och indexreglering är ett annat förslag. Höjda bostadsbidrag och att förbättra sjukförsäkringen samt A-kassan är också förslag som Vänsterpartiet vill driva igenom.
– I samarbetet är vi inte färdiga ännu om hur vi vill att det ska se ut men vi är överens om att förbättra sjukförsäkringen och att se över rätten till heltid.
Vänsterpartiet menar också att barnomsorg på obekväm arbetstid är en avgörande faktor för ensamstående mödrars situation på arbetsmarknaden.

Liza Ahnland

 

---

 

Vad händer med euron?

 

Nu strejkar och demonstrerar grekerna. 24 februari kallar Greklands största fack GSEE till generalstrejk mot de nedskärningar som just beslutats. Det är EU som kräver ett stålbad, med bland annat frysta löner, höjda skatter, och sänkta pensioner, eftersom Greklands budgetunderskott och statsskuld börjar oroa EU på allvar. Det handlar om hela eurosamarbetet. Regeringen har beslutat att få ner budgetunderskottet från 12,7 procent till 3 procent år 1012.
Men nuvarande premiärminister Giorgos Papandreou kom till makten i höstas bland annat på löftet att lönerna skulle höjas mer än inflationen, och stålbadet kommer inte att tas emot stillatigande. Har Greklands regeringar begått rader av misstag eller är situationen inbyggd i eurosystemet?
Benny Åsman ger bakgrunden.

 

Det är alltid den svagaste länken i en kedja som brister när den utsätts för alltför stora krafter. Att Grekland var EU:s ”värsting” visste alla när landet anslöt till eurozonen.
Nu presenterar liberala media kalabaliken i EU som ett resultat av den grekiska regeringens dåliga styre, fiffel med räkenskaperna och okontrollerade offentliga utgifter som fått landets budgetunderskott och statsskuld att explodera.
Grekland ska betala tillbaka cirka 30 miljarder euro innan mars månads slut och behöver låna pengar för att möta dessa betalningskrav. Problemet är bara att ”marknaden roar sig med att testa euron” som en belgisk finansman uttryckte sig häromdagen. Följden för Grekland när marknaden roar sig är att Aten tvingas betala närmare sju procents ränta på emitterade statsobligationer, dubbelt så mycket som den tyska staten måste ge till ”investerare” i tyska statsobligationer.
Vid sidan av ”marknaden som roar sig” gräver också de så kallade ”kreditvärderingsinstituten”, som Moodys och Standard & Poors, gropar som kan få hela eurobygget att falla. De påminner om brandmän som leker pyromaner.
De spekulanter i banker och riskfonder som drev den internationella finansen till avgrundens rand och som senare stöttades upp med tiotusentals miljarder kronor av USA och EU cirklar nu som hungriga gamar över den statsskuld som skapades för att rädda dem. Det privata skuldberget har lyfts bort från det privatas axlar och lagts på det offentligas skulder som det bara finns en garant för – den arbetande befolkningens skatter.

Gemensam valuta utan politik.
Grekiskt fiffel med statistiken, en omfattande korruption i statsbyråkratin, en svart parallell arbetsmarknad och internationell spekulation är de direkta orsakerna till krisen.
Men under ligger mer djupt liggande orsaker som finns inbyggda i det europeiska unionsbygget. Länder med stor skillnad i ekonomisk utvecklingsnivå samsas inom EU med en och samma valuta. Mellan Tyskland, Holland och Frankrike å ena sidan och Grekland, Spanien och Portugal å den andra råder en mycket stor skillnad både vad gäller produktivitet och inkomstnivåer.
Alla sexton staterna med euron som gemensam valuta saknar däremot all form av gemensam ekonomisk politik, penningpolitik och skattepolitik. Grälsjukt skjuter de över skulden för alla problem på grannen i eurozonen. I stället för att föra en gemensam politik i valutazonen kör varje enskild stat sitt race mot botten för den sociala välfärden och sänker skatt på skatt för kapitalägarna för att locka till sig ”investerare”.
Irland lyckades bäst i detta race under några år och seglade upp som ”mirakelekonomi” tills finanskrisen krossade myten. Tyskland har sedan slutet av 90-talet lyckats tvinga de fackliga organisationerna att acceptera reallönesänkningar och därmed gett den tyska industrin exportfördelar som i praktiken motsvaras av en devalvering.

Trots vardagsprat om det allsmäktiga Bryssel är egentligen EU en politisk dvärg. Valet av den helt okände Herman Van Rompuy till president speglar detta. Hans totala frånvaro från den politiska scenen under ”grekkrisen” är slående.
EU har som ”statsbudget” 1 procent av de 27 ländernas samlade BNP, att jämföra med Washingtons 20 procent av USA:s BNP. Och den enda verkligt europeiska institutionen, Europeiska Centralbanken, har som enda uppgift att övervaka inflationen så att kupongklipparna inte förlorar sina kapitalinkomster i högre inflation. Frankfurt har inte ens en möjlighet att föra en politik för eurons växlingskurs.
Om den internationella finanskrisen visat något så är det att ur den kapitalistiska ekonomins synvinkel måste EU ges rätt och makt att fungera som en stat. Men det är ett projekt som styrs av en grundläggande motsättning inom de enskilda medlemsstaterna. Ända sedan unionens bildande har det pågått en hård strid mellan nationellt knutna kapitalägare och kapitalister med ”europeisk överblick”.
Det är i den striden om EU:s utseende som eurons och hela Unionens framtid kommer att avgöras. Ett fortsatt ”på stället marsch” håller inte i längden. Den gemensamma valutan kan inte överleva i längden utan att valutaunionen blir en ekonomisk union i full mening. I den striden är Greklands problem med underskott i budgeten och en hög statsskuld bara en aptitretare.

Det råder just nu stor tveksamhet i länder som Tyskland, Frankrike och Holland om vad som ska göras för att den ”grekiska krisen” inte ska blomma upp i en kris för hela EU och dess valuta euron.
Ska man hoppa in med pengar och lösa ut den grekiska statskulden eller låta Aten löpa linan ut och tills vidare inställa avbetalningarna på statsskulden? I det första fallet är ledarna rädda för att skapa praxis som ger ”oansvariga” stater en garanti för att de aldrig kommer att ställas till svars. Det andra alternativet leder till en ”argentinsk” kris mitt i EU och hela unionens framtid kan sättas på spel.
Resultatet är väntan och tveksamhet från framför allt Tysklands och Frankrikes sida. Merkel och Sarkozy verkar vilja skapa så hårt tryck som möjligt på Grekland för att det självt ska lösa krisen utan att det leder till en spekulanternas frontalangrepp på Spaniens och Portugals statsskuld och därmed euron som sådan. Det är ett farligt spel för ”det är mäktiga investerare där ute” som slår vad om att Grekland och kanske Portugal och Spanien inte klarar att hålla huvudet över ytan, skriver Financial Times stjärnanalytiker Gillian Tet. Att hon har rätt visar hennes tidning tisdag 9 februari då den avslöjar att amerikanska riskfonder tagit spekulativa positioner mot sydeuropeiska statsobligationer för 7,6 miljarder euro.

Det privata skuldberg som nu hamnat på det offentligas axlar ska betalas. Bankirerna och spekulanterna har befriats från sina synder och ger nu glatt och ivrigt råd om hur staten ska kunna klara av sina nya skulder.
– Dra åt tumskruvarna på befolkningen och svält ut den offentliga sektorn, är deras recept för krishantering som tyvärr redan anammats av ledarna i de utpekade staterna.
Greklands socialistregering vill öka pensionsåldern till 67 år, införa lönestopp i den offentliga sektorn och minska olika ”förmåner” med 10 procent vilket enligt media motsvarar 4 procents lönesänkningar.
Trots att Tyskland ligger på hårdast för att grekerna ska dra åt svångremmen hindrar det inte Berlin från att driva på försäljningen av det tysktillverkade stridsflygplanet Eurofighter till Grekland. Det ska ändå vara någon måtta på sparandet.
Zapateros socialistregering har beslutat om ett sparpaket fram till 2013 på 50 miljarder euro, och beslutat att arbetsmarknaden ska göras mer ”flexibel” (hört det förut?) samt naturligtvis höja pensionsåldern (hört det förut?) till 67 år. I Portugal gick socialistregeringen (hört det förut?) på pumpen när parlamentet i veckan röstade ner ett förslag om Madeiras och Azorernas budget. Den irländska, inte socialistiska, regeringen har redan beslutat att sänka alla statsanställdas löner med 7 procent.
Offensiven mot de offentligt anställda har som ett viktigt syfte att återupprätta reglerna som finns inskrivna i Maastrichtavtalet och som nu ligger i ruiner i hela EU, inte bara i Grekland och andra Medelhavsländer.

I tabellen (nedan) här under kan du se hur budgetunderskotten och statsskulden ser ut i förhållande till de enskilda ländernas BNP. I Maastricht beslutades att budgeten inte får ligga över 3 procent av BNP och statsskulden inte över 60 procent, något som tabellen visar tillhör Utopia just nu.
Reaktionerna på den ”grekiska” krisen visar att de europeiska borgarklasserna långt ifrån är eniga om det europeiska samarbetets framtid och vägen dit.
Det enda verkligt gedigna samförståndet är att det är de arbetande människorna i samhällets nedre delar som ska betala krisen. Varje enskild kris tas till intäkt för att kräva eftergifter och umbäranden att offras på den ekonomiska tillväxtens altare

 

 

 

Benny Åsman

---

 

”Köpenhamn blev ett gigantiskt fiasko”

 
Rikard Warlenius var på plats i Köpenhamn och berättar om bakgrunden till toppmötesfiaskot.
”I två års tid har miljöorganisationer, UNFCCC:s (FN:s klimatkonvention) sekreterare Yvo de Boer och många regeringar världen över sagt att det är Köpenhamn som gäller: Nu eller aldrig. Att då bara enas om en tunn, ickebindande deklaration som inte på något vis svarar mot behoven av en radikal omställning – ja då är det förstås ett gigantiskt fiasko.”

Det säger Rikard Warlenius, journalist, författare och styrelsemedlem i Klimataktion angående Klimattoppmötet i Köpenhamn, i en intervju med Internationalen.
Förväntningarna inför Klimattoppmötet i Köpenhamn i december väckte hela världens engagemang och höstens nyhetsrapportering fullkomligt svämmade över av reportage kring förberedelserna av detta möte. Men när mötet slutligen genomfördes och världens ledare skulle samlas för att diskutera jordens framtid, var kaoset totalt och förvirringen utan like.
Rikard Warlenius, författare, journalist och medlem i organisationen Klimataktion, var på plats och berättar om händelseförloppet. Han menar att det främst är industriländerna och den rika världen som bär skuld till komplikationerna i förhandlingarna.

Vad hände under Klimatoppmötet i Köpenhamn?

Vad som hände var att det danska ordförandeskapet, med stöd av EU – där Sverige var ordförande –, USA och andra västländer, försökte överge Kyotoprotokollet, mot G77-gruppen (en grupp utvecklingsländer inom FN, numera 130 stycken) och Kinas vilja. Eftersom mer än två tredjedelar av de länder som förhandlar tillhör G77 var det en minst sagt riskabel strategi. På Bali 2007 enades alla länder – inklusive USA – om att föra förhandlingarna fram till Köpenhamn i två spår: ett konventionsspår och ett Kyotospår.
Men det visade sig att inte ens USA med en demokratisk president ville göra åtaganden under Kyotoprotokollet, och tidigare i höstas gav EU upp sin Kyotopositiva hållning i förhoppning att komma längre med stöd av USA. Det var bara det att u-länderna i G77 inte var beredda att ge upp Kyotoprotokollet eftersom de misstänker att en ersättning skulle bygga på mer frivilliga åtaganden för rika länder och större åtaganden för fattiga länder. Rätt eller fel – förtroendet fanns inte där. Och när danskarna väl gav upp sin linje återstod bara ett par dagar av mötet. Då var alla stats- och regeringschefer på ingång och det var för sent att få ihop en någorlunda heltäckande överenskommelse. Därför bidde det bara en tunn deklaration.

Var mötet en framgång eller ett fiasko?

I två års tid har miljöorganisationer, UNFCCC:s sekreterare Yvo de Boer och många regeringar världen över sagt att det är Köpenhamn som gäller: Nu eller aldrig.
Pressen som byggts upp var enorm och förstärktes ytterligare av 100 000 demonstranter på gatorna. Att då bara enas om en tunn, ickebindande deklaration som inte på något vis svarar mot behoven av en radikal omställning – ja då är det förstås ett gigantiskt fiasko.

Varför kan man inte komma överens?

I grund och botten handlar det om motstridiga intressen. De rika länderna är inte beredda att ta sitt historiska ansvar och minska de egna utsläppen så mycket som krävs, och samtidigt betala så mycket för utsläppsminskningar och anpassningsåtgärder i fattiga länder som krävs. Innan det sker kommer inte heller utvecklingsländerna ta på sig tillräckliga åtaganden – varför skulle de? Nyckeln som kan öppna denna låsta situation är att skapa mycket större press på regeringarna i de rika länderna. Bara om våra regeringar är beredda att verkligen leva upp till sitt ansvar går det att få med sig resten av världen. Och så vitt jag förstår kräver det en ännu starkare klimatrörelse än den nuvarande i främst EU och USA.

Har man överhuvudtaget kommit fram till något och i så fall vad?

Inte inom ramen för FN-systemet eftersom några länder – Venezuela, Bolivia, Kuba, Nicaragua, Sudan och Tuvalu – blockerade även Köpenhamnsöverenskommelsen, den tunna deklaration som övriga parter enades om.
Vem bär den största skulden till förseningarna och problemen i förhandlingarna?
Jag menar att industriländerna bär den största skulden, dels genom att inte ha med sig tillräckligt bra bud i fråga om utsläppsminskningar och klimatfinansiering, dels genom sin obstruktiva taktik att försöka dumpa Kyotoprotokollet utan stöd hos majoriteten av länderna.
Det är grunden. Sedan förekommer alltid försökt till obstruktion i mindre frågor från oljestater och enligt vad vi har hört var Kina väldigt obstruktiv i slutförhandlingen om Köpenhamnsöverenskommelsen. Det kan säkert stämma, men det är inte grundorsaken till fiaskot.

Har Kyotoprotokollet spelat ut sin roll och vad innebär det?

Jag är verkligen ingen anhängare av Kyotoprotokollet eftersom det inte levererar så kraftfulla åtaganden som krävs. Men det har tre fördelar: Det slår fast bindande åtaganden i motsats till frivilliga, det lägger den huvudsakliga bördan på industriländer, och det är dessutom ett redan utformat avtal, vilket är en fördel eftersom förhandlingar om överenskommelser mellan över 190 länder där alla har vetorätt inte är lätt. Förr eller senare kommer Kyotoprotokollet att ha spelat ut sin roll, men jag tror inte att G77 kommer att gå med på det innan de vet att en efterträdare är minst lika rättvis.

Kommer målet om en temperaturökning på max 2 grader att uppnås?

Som det ser ut nu: Nej, långtifrån. Men än är det inte för sent att nå målet, eller kanske till och med ännu djärvare målsättningar.
Varför har det varit så tyst i media angående resultaten efter mötet?
Sååå tyst har det väl inte varit? Men en förklaring är att resultatet är ganska tekniskt och svårförklarat, och att det finns risk för en mättnad i mediebevakningen – att läsarna/tittarna/lyssnarna är trötta på att höra mer om klimatfrågan. Det vore naturligtvis livsfarligt, för om det ska finnas hopp krävs snarare att intresset ökar ytterligare.

Finns det hopp om bindande avtal framöver?

Det ser inte ljust ut. Att det har gått tidigare att fatta beslut om bindande åtaganden trots att besluten fattas med konsensus har nog berott på att avtalen inte har varit så krävande för någon part. Kyoto bygger på kompromissen att u-länderna inte behöver göra någonting alls i utbyte mot att i-länderna bara behöver göra ytterst lite. Men i längden är den kompromissen förstås helt ohållbar eftersom den inte levererar verkliga utsläppsminskningar. När vi nu har nått den punkt då världen behöver verkliga åtaganden som faktiskt kan svida en del, när vi behöver en klimatfinansiering som kostar relativt mycket pengar – då är det frågan om FN:s beslutsstruktur räcker till. Det kan visa sig vara lite för enkelt och lite för lönsamt för länder att förhindra ambitiösa och bindande avtal. Vi skulle förmodligen behöva mer av global demokrati, men samtidigt har vi knappast tid att invänta det innan de första stora stegen mot en omställning måste tas.

Hur ser framtidsscenarierna ut, kan vi hindra en klimatkatastrof?

Det ser som sagt mörkt ut, men längst inne kan jag bara inte tro att mänskligheten kommer att gå med på att spela rysk roulette med sina egna livsförutsättningar. Om vi tillsammans anstränger oss att berätta för alla om hur mycket som står på spel och tillsammans tar strid för de förändringar som krävs att minska risken, så måste väl folk fatta förr eller senare?

Liza Ahnland

---

 

Året som gick!

 

Det är den hårda klasskampen som gäller i fortsättningen. Klassamarbetets tid är över. Den slutsatsen drar Benny Åsman av kapitalets övermakt i den globala ekonomin. Här följer hans utvärdering av det gångna årets ekonomiska skeenden.

Det nya seklets andra decennium närmar sig. Århundradets första var inte vilket decennium som helst. För första gången sedan den stora depressionen på 30-talet radade djupa ekonomiska kriser upp sig. Knappt hade den ”nya ekonomin” kraschat år 2001 innan spekulationsbubblor blåstes upp lite här och var för att sedan följas av den djupaste ekonomiska krisen på 70 år.
Finanskrisen 2008 blommade upp i en djup global ekonomisk kris under 2009. Den virtuella ekonomin slog hål på den verkliga ekonomin. Hur ska det bli under 2010? När ett nytt år närmar sig har det blivit en vana att gissa vad som väntar de närmaste tolv månaderna. Hur går det för jobben? Vad väntar på börsen? Blir det ett nytt djupdyk eller är krisen äntligen över? Händelserna i Dubai och Grekland visar vilka faror som fortfarande lurar.
Julen närmar sig, och för många blir den mörkare än på länge. Även de som inte tror på Tomten drabbades hårt under det gångna året. Efter många decennier av global kommersiell propaganda för Tomten besöker han numera alla hörn av världen.
Men Tomtens problem är att han inte kan tillfredställa de behövandes behov av paket och att de som inget behöver inte är nöjda med hans mjuka paket. Här i Sverige får Bertil Jonsson en svår julafton. Det finns mer att göra än någonsin och färre klappar än på länge. De fattigas behov blir omöjliga att möta därför att de som har det mycket bra blivit mindre givmilda, ja helt enkelt giriga marknadsaktörer.
Hur gick det 2009? Inför årsslutet 2008 skrev jag också en krönika som bland annat innehöll de här raderna om vad som väntade 2009. Vi stod då mitt uppe i finanskrisen så det krävdes ingen märkvärdig kristallkula för att gissa sig fram.
Det blir som Sven Otto Littorin säger, ett skitår. När den borgerliga regeringen för en gångs skull gör en bra prognos ska den ha heder för det. Kapitalismen är sjuk ropar rubrikerna från Svenska Dagbladets spalter. Man tror knappt sina ögon. ”Experter”, som förr hyllade det nyliberala triumftåget, säger nu lika tvärsäkert att en ny tid med en mer etisk kapitalism är på väg. Tro dem inte. Om vi ska förlita oss på kapitalisternas nyfunna idealism blir det kommande året inte den vändpunkt för arbetarkollektivet vad gäller levnadsstandard och social säkerhet som är nödvändig. I stället kommer vi att få se allt mer aggressiva företagsägare som kommer att göra allt för att lasta över kostnaderna för krisen på de anställdas axlar. Hårdare samhällsklimat och skärpta klassmotsättningar väntar.
Ja, ett skitår blev det. Men ändå inte riktigt för alla. Världens kapitalistiska regeringar fick skräckhicka när banken Lehman Brothers föll. George W. Bushs ekonomiska team hade inte väntat sig den panik som följde i bankruttens spår. Plötsligt stod det klart att ingen global bank kan gå omkull utan att hela det finansiella systemet drabbas.
För att hindra krisen från att dra med sig hela världsekonomin i en verklig depression pumpades därför tusentals miljarder dollar ut i det ena stödpaketet efter det andra.
Men till skillnad från de jobbskapande stödpaketen under 30-talskrisen syftade de till att rädda alla banker och finansinstitut, inte att stimulera industrin och servicenäringen att behålla sina anställda. Tyskland är det enda landet där stora insatser gjordes för att hindra arbetslösheten att explodera. Visserligen genom sänkt arbetstid med minskad lön men det hindrade ändå kanske en miljon från att förlora sina jobb.
Den arbetare som ställs inför valet att behålla jobbet med kortare arbetsvecka och sämre lön eller att kastas ut i arbetslöshet tvekar inte länge. Att tvingas acceptera sådana villkor är naturligtvis ett fackligt nederlag men det är ändå inte ett val mellan pest och kolera.
Därför var 2009 det år då arbetslösheten i världen rusade i höjden medan börserna steg med 25-75 procent. Under året fick vi se hur nyliberala axiom smulades sönder av den ekonomiska krisen.
En helt avreglerad arbetsmarknad sades skapa mer jobb och bättre tillväxt. I stället har krisen avslöjat att där de nyliberala avregleringsrecepten kom till mest användning, där ökade arbetslösheten mest och likaså den sociala utslagningen. Det handlar naturligtvis om USA och Storbritannien. Till och med hunger och svält breder ut sig i krisens spår, och i den industrialiserade världen är det duon ovan som toppar misärlistan.
– Att Barak Obama blir ny hyresgäst i Vita huset kommer inte heller att ändra den internationella ekonomiska situationen. Hans jobb är att rädda det amerikanska banksystemet från kollaps och att via en sänkning av dollarns värde skjuta över krisens kostnader på utlandet, skrev jag i fjolårets krönika inför årsslutet.
Facit visar att så blev det. När väl bankernas värsta kreditproblem klarats av började den amerikanska regeringen att släppa intresset för arbetsmarknaden. Likaså började dollarn falla i värde, vilket minskar USA:s underskott med utlandet och underlättar export av i USA producerade varor. Det främsta offret för den fallande dollarn är eurozonen och Japan, vars valutor stigit kraftigt under året.
Det nya seklets andra årtionde blir det årtionde då det definitivt kommer att stå klart för var och en att det på klassamarbete grundade samhällskontraktet som ingicks mellan kapitalägare och arbetarrörelsen är över och aldrig kommer tillbaka. Det är bara ledningen för den grovt haltande men ännu existerande arbetarrörelsen som inbillar sig och andra att det finns en väg tillbaka till vad som var.
Kapitalet använde sig av två murbräckor för att skjuta efterkrigstidens samhällskontrakt i sank. Först skapades en ny massarbetslöshet efter oljekrisen 1974 som gjorde det möjligt för kapitalägarna att sätta press på lönerna och börja bryta sambandet mellan produktivitetsökningen och lönernas utveckling.
Samtidigt gav den tilltagande globaliseringen kapitalet möjligheten att i allt större omfattning spela ut arbetare i olika delar av världen mot varandra med en ständig press på lönekostnaderna.
Fjolårets djupa finansiella kris har definitivt satt punkt för allt klassamarbete. Nu återstår bara underkastelse för arbetarrörelsens reformistiska ledning. Kapitalägarna visar på alla områden, ekonomiskt, socialt och i alla stora miljöfrågor, att de utesluter allt som kompromissar med deras vinstintressen. Hela frukten av produktivitetens utveckling ska oavkortat gå till att berika ägarna av banker och industrier.
Fjolårets djupa finansiella kris la också grunden för den kommande haltande och stapplande ekonomiska återhämtning utan jobbskapande som nu är på väg. En ny nivå har nåtts. Tiotals miljoner arbetare har förlorat sina jobb sedan hösten 2007. De flesta kommer inte att hitta ett nytt likvärdigt arbete.
Utslagningen och den snabba tillväxten av skitjobb borgar för att industri och finans under det kommande året kan tvinga hela arbetarklassen till reträtt. Deltid, korttid, övertid och alla andra former av osäkra arbetsformer används nu till att anklaga de med fasta heltidsarbeten för att vara privilegierade som måste ge efter på sina privilegier så att de sämre lottade kan få en bit av kakan. Det är en outhärdlig ideologisk utpressning.
Rikemansklubben OECD bekräftar mitt perspektiv i sin senaste månadsrapport från november 2009. Rapporten fasar över medlemsstaternas statsskuld som inte längre ligger i linje med Maastrichts 3 procent av BNP utan flörtar med 10 procent.
Nu ska vi komma ihåg att statsskulden är en skuld till de rika som köpt statens obligationer. Nu vill OECD att samma medlemsstater fixar så att de som redan betalat krisen en gång också betalar den en andra gång. Bakom till synes neutrala fraser kräver OECD av sina medlemmar att de ska attackera de sociala utgifterna för att sanera statsskulden.
Att exempelvis attackera de militära utgifterna eller livlinorna för bankerna ligger inte inom OECD:s horisont. I stället uppmanar organisationen regeringarna att ”koncentrera sina sparåtgärder till områden som minst riskerar att sätta tillväxten i fara”. Det låter väl resonabelt? Men om du tänker över citatet några sekunder fattar du att det är i offentliga verksamheter som utbildning, hälsovård, pensioner och andra viktiga sociala skydd som det ska sparas eftersom det inte ”sätter tillväxten i fara”.
Jakten på cancersjuka är ingen tillfällighet. Det är kanske svårt att acceptera som idé, men Tomten finns inte längre.
Till sist vill jag ändå, efter att ha målat upp en så pass mörk bild, avsluta min lilla ”julkrönika” med att önska alla läsare en lugn och trevlig helg. Tomten kanske ändå kommer med några mjuka paket. Men vänta dig inga gåvor under resten av året. Den tiden är över. Från och med nu är det tyvärr bara hård bitter klasskamp som det kapitalistiska samhället erbjuder.

Benny Åsman

 

---

 

 

Ericsson varslar tusen: ”Oundvikligt” säger Olofsson, och LO tänder ljus

 
Drygt två veckor innan jul får 946 anställda vid Ericssons fabrik i Gävle av bolagsledningen veta att fabriken ska läggas ner. En del av produktionen kommer fortsättningsvis att ske i låglöneländer som Estland, Kina och Indien.
Stängningen av fabriken är en i en rad av nedskärningar som styrelsen bestämt i och med att de redan 2008 slog fast att Ericsson skulle spara tio miljarder under de kommande 18 månaderna.
Från fackligt håll kommer givetvis kritik mot beslutet.
– En fruktansvärd tragedi för Gävle. Det är en sällsynt dåligt vald tidpunkt när det är två veckor till jul. Men det visar att man har noll empati och stor respektlöshet, säger Göran Zetterlund, koncernfacksordförande för IF Metall på Ericsson till di.se

Kamp för jobben?
Detta kan man hålla med om. Men hade han väntat sig något annat från de hårdhänta direktörerna för Ericsson som inte direkt är kända för att bedriva filantropisk verksamhet? Tidpunkten, ja, den är illa vald, men för de 946 spelar det väl ingen roll om det är två veckor till jul eller påsk eller midsommar. Att bli av med jobben är lika illa oavsett tidpunkt.
Att IF Metall och LO kommer att lyfta ett finger för att ta verklig kamp för jobben i Gävle är uteslutet, det visar all erfarenhet från de senaste tolv månadernas massavskedanden.
LO:s nya kamplinje, ”Det krävs krafttag mot arbetslösheten”, inskränker sig till att den 10 december tända ljus för de arbetslösa, som befinner sig i totalmörker, på sjuttio platser över hela landet.

”Oundvikligt”
Regeringen då. Efter smällen mot arbetarna och tjänstemännen talar Maud Olofsson och säger att hon anser att det som har hänt är ”oundvikligt”.
”Om man inte kan fortsätta att vara stark på hårdvaran utan måste bli stark på mjukvaran så måste man anpassa sig till den verkligheten”, säger Maud Olofsson till Dagens Industri.
Vet inte om jag missat något de senaste dagarna. Men Maud Olofsson kanske har bytt arbete. Från näringsminister till någon styrelsepost på ett mejeri. ”Mjukvaran, hårdvaran”, det låter inte som om hon pratar om 946 människor – har du hört det ordet förut, Maud Olofsson? – som blivit arbetslösa, utan om tillverkning av mjukost och vanlig ost.
För att summera. Nedläggningen av Ericsson är ytterligare en smäll mot de industriarbetare och tjänstemän som byggt detta land.
Olofsson har tillsammans med socialförsäkringsminister Husmark Pehrsson under de senaste veckorna lyckats med att ge regeringen Reinfeldt ett ansikte.
Och det ansiktet heter noll empati och total respektlöshet mot arbetare, tjänstemän, sjuka, arbetslösa och ungdomar i detta arma land Sverige.

Kjell Pettersson

---

 

Är grön kapitalism vår tids Noaks ark?

 
Klimat och kris inför Köpenhamn. Del 2: Finns det en grön kapitalism som, likt Noaks ark, kan rädda världen från klimatkatastrofer och eventuell undergång? Att ställa frågan så antyder redan svaret. Varken dagens kapitalism eller en grön variant kan lösa de problem som klimatförändringen ställer mänskligheten inför.
Det är den huvudtes som den här artikeln driver.

 

---

 

Klimatmötet i Köpenhamn: en startpunkt?

Nedräkningen inför FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i dec­ember har börjat. Demonstranterna väntas bli många. Men vad hoppas rör­elsen egentligen på? Varför är mötet så viktigt?

– Jag har inget förtroende för FN:s klimatprocess, de har pratat i 15 år men mycket lite har hänt. Det säger den danska aktivisten Peter Nielsen på telefon medan han stressar till nästa planeringsmöte inför de stora Köpenhamnsprotesterna i december.
Nu är det bara lite mer än en månad kvar till det stora FNmötet i Köpenhamn där ett nytt klimatavtal ska förhandlas fram av världens ledare. Ett avtal som ska ersätta Kyoto-protokollet som går ut 2012. Många ser dessa förhandlingar som tillfället då världen kan räddas eller förloras, andra ser det snarare som en startpunkt.
Liksom Peter Nielsen har Kristina Martinsson, som är en av de inom Socialistiska Partiet som jobbar med frågan, inga stora förhoppningar när det gäller själva förhandlingarna.
– Jag tror inte att de rika ländernas ledare är beredda att göra de uppoffringar som krävs, säger hon.
Skälet till den skepticism som många känner ligger i konflikten mellan nord och syd, mellan de industrialiserade länderna och de fattiga länderna eller de som håller på att industrialiseras. De rika ländernas ledare menar att alla måste ta lika stort ansvar för klimatet. Kina som släpper ut nästan lika mycket som USA har därför nästan lika stort ansvar och måste alltså göra nästan lika stora anpassningar och minskningar av sina utsläpp. Ett land som Sverige har däremot knappt något ansvar alls.
Om man ser det från ett tredjevärldenperspektiv blir det annorlunda. Det är länder i tredje världen som drabbas hårdast av klimatförändringen. Man menar därför att i-länderna måste ta ansvar för de historiska utsläpp som orsakat den grad av klimatförändring som vi har nu. De menar också att det är omöjligt för dem att gå med på avtal som håller tillbaka deras utveckling och garanterar dem en framtid i permanent fattigdom som de aldrig kan ta sig ur. Många menar att det är just det som västvärldens ”lika ansvar för alla”-avtal leder till.
Orättvisan kan kanske illustreras bäst om man istället ser på utsläppen utifrån ett per capita-perspektiv. Då blir exempelvis Sverige en betydligt större bov än Kina och det visar också enligt många det absurda i att Kina skulle ha lika stort ansvar som USA.
För även om Kinas totala utsläpp är nästan lika stort som USA:s så släpper varje kines ut cirka 4,3 ton koldioxid per person. I Sverige är siffran 5,4 ton och i USA hela 19,5 enligt Världsbankens statistik.
Det är bland annat den här konflikten som gör att aktivister som Kristina Martinsson och Peter Nielsen har svårt att tro på några lösningar vid förhandlingsborden i Köpenhamn.
De påpekar också att förhandlingarna i Köpenhamn inte är en slutpunkt där världen kan räddas eller falla. Istället menar de att det lika gärna kan vara en början.
– Det kan vara bättre att förhandlingarna havererar helt än att det så kallade COP15-mötet leder till ett dåligt avtal. För om resultatet blir dåligt kommer vi och klimatet tvingas leva med det i årtionden, men om förhandlingarna havererar kommer världens ledare tvingas tillbaka till förhandlingsborden, säger Kristina Martinsson.
Förhoppningen är att det då inte bara finns en insikt om att det krävs radikalare förändringar utan att det också kommer att finnas en stark klimatrörelse som kan pressa i den riktningen.
Det är denna radikala rörelse som Kristina Martinsson tror kan bli det verkliga resultatet i Köpenhamn.
– Det planeras redan massor av aktiviteter och massiva demonstrationer så det är extremt viktigt att folk åker ner, säger Kristina Martinsson.
– Det kommer vara en början i att pressa världens ledare på riktigt men också i att visa vårt stöd för många av tredjevärldens krav. Det som krävs är också att denna rörelse inser att klimatfrågan i slutändan aldrig kan lösas inom det kapitalistiska systemet, fortsätter hon.
Peter Nielsen, som har så fullt upp med planeringen att han knappt hinner svara i telefon eller på mejl, är precis som Kristina Martinsson både skeptisk till vad FN:s möte kommer leda till och entusiastisk över de protester som planeras.
Vilka dagar måste man absolut vara i Köpenhamn för att protestera?
– Den stora demonstrationen den 12 december är ett absolut måste. Men det finns också viktiga och stora aktiviteter alla andra dagar i princip i två veckor, säger Peter Nielsen.
Den 13:e blir det en massaktion. Det är en så kallad ”hit the production-aktion”. Tanken är att blockera en av Köpenhamns hamnar. Den här protesten går ut på att uppmärksamma alla onödiga transporter och den orättvisa som dessa leder till.
– Vi importerar mängder av mat från fattiga delar av världen, även från platser där människor svälter, men när maten väl kommer hit slängs massor av den. Det är dessa saker och transporternas klimatpåverkan vi protesterar mot, säger han.
En annan viktig dag är den 16 december. Då är planen att ta sig in på COP15-mötets område och skapa sitt eget forum inne på området.
– Genom denna aktion vill vi sätta en egen radikal och rättvis dagordning säger Peter Nielsen.
En sådan dagordning kommer också att sättas på andra sätt under Köpenhamnsmötet. Det kommer bland annat att organiseras ett stort motmöte där människor som är kritiska till COP15-processen kan mötas och diskutera.
– Säg till så många som möjligt: ”Åk till Köpenhamn!” för något så här stort händer nästan aldrig så nära Sverige, och detta kommer att bli stort, säger Kristina Martinsson från Socialistiska Partiet.
———————————-
”De vill inte att vi ska protestera”

1. Alla är inte entusiastiska över att det förväntas komma tusentals männi-skor till Köpenhamn och protestera för en hållbar framtid för planeten.
   Just nu märks detta tydligast på att Köpenhamns kommun vägrar att samarbeta för att skaffa fram bostäder till alla som förväntas komma.
2. För tillfället finns det sovplatser för ett antal tusen människor men det behövs betydligt fler, säger den danske aktivisten Peter Nielsen.
   De danska aktivisterna har haft stora problem att få tillgång till skolor och sporthallar där folk kan sova.
   Peter menar att det också finns en annan teknik för att hålla demonstranter borta. Den taktiken går ut på att skrämmas.
3.  Polisen vill att vi som protesterar ska känna oss som terrorister som de har anledning att godtyckligt stoppa och visitera när de känner för det, berättar Peter Nielsen.
   Han menar att mötet har planerats som det har gjorts just för att hindra att det störs av människor som tycker att det krävs radikala förändringar.
4.  Danmark är ett land som inte drabbats av klimatförändringarna, vi har ingen stor klimatrörelse och än svårare blir det så klart när det är vinter och svårt att hitta logi åt alla. Men vi tänker inte låta dem stoppa oss, avslutar Peter Nielsen.

 

Erik Sjöberg

---

 

Kapitalismen och svälten

”2009 har varit ett katastrofalt år för världens hungrande. En redan nedslående trend från 1996 för global livsmedelstrygghet har markant förvärrats. Den globala ekonomiska nedgången som följt i spåren av livsmedelskrisen 2006-08 har berövat ytterligare 100 miljoner människor tillräcklig föda. Hunger har ökat kraftigt i alla världens viktiga regioner och mer än en miljard människor bedöms nu vara undernärda.”
Larmrapporterna från FN:s livsmedelsorganisation FAO i veckan bör ha gått få förbi. De stolta FN-målsättningarna från 1996 om att halvera svälten i världen till 2015 har slagits i spillror. Istället för att minska har antalet hungerdrabbade ökat från 800 miljoner till 1,02 miljarder. Det är, enligt FAO, den högsta siffra som uppmätts sedan 1970 då jämförbar statistik upprättades.
De flesta hungerdrabbade återfinns inte oväntat i länderna i Syd – men även i den industriella världen räknas nu antalet svältande i över femton miljoner. Hjälporganisationer som Röda Korset varnar för att ”något har hänt” också i Europa. Med 22 miljoner arbetslösa inom EU har fattigdomen återkommit på bred front. Svenska Röda Korsets generalsekretare Christer Zettergren  rapporterar om att matpaket nu inte bara delas ut till ruinerade isländare.
- Min spanska kollega planerar nu att dela ut mat till flera hundratusen människor. Min italienska kollega gör det. Ungrarna har redan börjat…
Och då har ännu inte länder som Lettland, Estland, Ukraina, Rumänien och Moldavien nämnts.
Finanskrasch och ekonomisk depression är förstås en central faktor bakom hastigheten i hungerutvecklingen. Men en omständighet som inte lämnar FAO någon ro är att ökningen av antalet hungrande pågått sedan 1990-talet oavsett ekonomiska hög- eller lågkonjunkturer. FN-organets generalsekreterare Jacques Diouf tror att det beror på bristande vilja: ”Vi har de ekonomiska och tekniska verktygen för att få hunger att försvinna, vad som saknas är en starkare politisk vilja att utrota hungern för alltid.”
Men den bristande viljan är bara det ideologiska uttrycket för en hård ekonomisk systemlogik. Det är ingen slump att den galopperande ökningen av svält och fattigdom skett parallellt med avregleringarna av den globala kapitalistiska vinstjakten sedan 1990-talet. Kapitalets vinstmaximering, det kapitalistiska systemets bärande princip, bryr sig inte ett skvatt om svältande här, nödställda där, ekologiska livsförutsättningar och medmänsklighet. Profiten – den kapitalistiska företagsvinsten – är kliniskt osentimental och immun mot socialt ansvar, vilket obönhörligt också kommer att prägla dess sociala och politiska bärare, dem vi socialister kallar borgarklassen. Redan gamle Marx konstaterade för över hundrafemtio år sedan att den borgerliga klassen ”icke kvarlämnat något annat band mellan människa och människa än det nakna intresset, det känslolösa ’kontant betalning’”.
Denna känslolöshet utmanades emellertid under ett sekel av mäktiga sociala folkrörelser som helt enkelt framtvingade socialt ansvar, rättigheter och välfärdsregler  – till och med i många av världens forna kolonier under 1960- och 70-tal.
De senaste decenniernas nyliberala offensiv har i grunden utgjort en strävan från kapitalets sida att befria sig från dessa påtvingade inskränkningar. De nya hungermiljoner vi har framför oss är resultatet av framgångarna för denna frigörelse.
I själva verket har de hisnande klyftorna med svält i ena änden och överdåd i den andra historiskt utgjort kapitalismens normaltillstånd. Härigenom har ständiga reserver av billig och foglig arbetskraft funnits att tillgå för lönsamma investeringar. Det är bara genom motkrafternas styrka denna normalitet kunnat utmanas. Och bara om kapitalismens vinstlogik ersätts av en solidarisk behovsprincip som grund för samhällets ekonomiska organisation och ideologiska värderingar vi kan övervinna nöden.
Kamp mot svälten heter ofrånkomligen kamp mot kapitalismen och kamp mot känslolösheten gemensam solidaritet. Vi har ju ”de ekonomiska och tekniska verktygen att utrota hungern för alltid”.
Men då måste hindret förpassas till historien.

Håkan Blomqvist

 

---

 

G20-mötet: Musen som röt i Pittsburg

 –Vi välkomnar väldigt mycket slutsatstexterna som de nu ligger. Jag ser det som stora svenska framgångar och framgångar för EU, sa en nöjd Fredrik Reinfeldt efter att familjefotot i Pittsburg avklarats. Att förberedelserna för miljötoppmötet i Köpenhamn inte avancerade en millimeter bekymrade honom inte märkbart.
Men vad var det då som var så positivt och framgångsrikt?
Han var nöjd med att vaga löften kanske senare kommer att skrivas om till regler som antas internationellt.
– Det är bra skrivningar om behovet av att långsiktigt verka för uthålliga offentliga finanser, tyckte vår nya Tage Erlander.
Det kan vara på sin plats att titta lite närmare på vad som G20 kläckte i Pittsburg. De viktigaste punkterna handlade om bonusar för bankirer och värdepappershandlare (golden boys), regler för storleken på bankernas eget kapital i förhållande till utlåningen, G20 som ersättare för G8, och Internationella Valutafondens och Världsbankens roller och sammansättning.
Inget tak på bankirernas bonusar
Ska det sättas ett tak på de bonusar som bankerna betala ut till sina direktörer och ”traders”? Om den frågan rådde det motsättningar redan innan mötet.
– Festen är över, lovade Anders Borg ett par veckor innan Pittsburg.
– Sätter G20 inget tak på bonusarna lämnar Frankrike mötet, sa trotsigt Nicolas Sarkozy innan han bordade sin Airbus.
Kravet på ett bonustak var en gemensam linje för Tyskland, Frankrike och några andra länder tillsammans med Sverige.
USA och Storbritannien var emot ett tak och föreslog i stället att en stor del av bonusarna ska fördelas över en treårsperiod och kopplas till företagets resultat samt kunna bli återbetalningsbara utifall risktagandet lett till förluster. På Wall Street och i London City är storbankerna rädda att ett tak på bonusarna ska få ”de bästa elementen” att fly till Singapore, Dubai och andra nya finanscentra.
Resultatet av mötet blev som väntat en uppslutning bakom USA:s position. Jag vet inte hur stora mössen är i Pittsburg, men rytandet var knappt hörbart. Inte ett enda beslut togs för att sätta ”stopp på festen” som Borg sa. Nicolas Sarkozy som skulle lämna mötet skröt i stället demagogiskt om att G20s beslut var en ”revolution”. Fransmännen som brukar känna igen en revolution då den sticker upp huvudet undrar nog om Sarkozy fått fnatt.
Enligt Obama och Brown ska 50-60 procent av bankirernas bonus bindas för en treårsperiod och bero på företagets resultat. Alltså ska 40-50 procent delas ut under samma villkor som förr. För en vanlig löntagare är 40 procent av en bankirs bonus mer än ett decenniums inkomster. Var det någon som sa ”revolution”?
Gordon Brown sa i stället att ”åtagandena om bonusarna innebär slutet på ett oacceptabelt och misstrott system”. Bankmän på Wall Street sa däremot till Financial Times att bankerna redan fungerar efter sådana regler, men att det var ”bra att det sattes ned på pränt”. Så var det med den ”revolutionen”. Wall Street inser att inget som ministrarna i Pittsburg gjorde hotar finanskapitalets intressen.
Inga hinder för spekulationen
Det andra viktiga problemet som de stora i G20 tvistade om är vilka regler som ska gälla för storleken på bankernas egna kapital i förhållande till deras utlåning.
Avregleringen av finansmarknaden gav banker och andra finansinstitut möjlighet att till maximum utnyttja den så kallade ”hävstångseffekten”. När bankerna var ”ansvariga” kunde de låna ut tio till femton gånger mer än det egna kapitalet. I den avreglerade djungelfinansens tid blev det vanligt att bankerna lånade ut upp till 40 gånger det egna kapitalet. När allt gick bra gav det vinster på upp till 25 procent på det egna kapitalet. Men i utförsbacken som startade hösten 2007 vändes logiken för många och det överdrivna risktagandet dränkte små som stora. Lehman Brothers var den största av dem alla.
G20-mötet i Pittsburgh var helt oförmöget att anta riktlinjer för hur bankerna i framtiden kan använda ”hävstången” för att öka de egna vinsterna. Varje land ”rekommenderas” att övervaka bankernas kapital och i slutet av 2010 ska internationella regler antas. Tro det den som vill. Ingen bindande överenskommelse antogs och motsättningarna mellan USA och EU i den här frågan är djupa. Det var därför som inte ens en tillstymmelse till bindande text antogs i frågan.
Motsättningarna mellan europeiskt kapital och amerikanskt kapital är seriösa. Nya bokföringsregler går emot de europeiska bankernas intressen om storleken på det egna kapitalet ökas från nuvarande 8 procent till 10 procent av utlåningen. Därav de suddiga skrivningarna om att reglerna ska harmoniseras till slutet av 2010. Men motsättningarna inom det internationella bankkapitalet är för stort för att ett nytt regelsystem ska vara antaget inom ett år. Därför angav G20 inga konkreta riktlinjer om hur reglerna ska se ut.
Nu ska det stå klart att nya regler inte kommer att hindra nya spekulationsbubblor där bankerna än en gång spelar huvudrollen. Financial Times berömda chefsekonom Martin Wolf menar att finanssystemet som växer fram ut krisen ”är värre än det som föregick krisen”.
– De som överlevt krisen utgör ett oligopol /fåvälde/ av finansiella monster, alltför stora och alltför sammanbundna för att kunna gå omkull. De är vinnarna för det är de som fått mest statligt stöd. Man kan lätt förutse deras uppträdande när man tar i beaktande allt som underlättar risktagning, skriver Wolf och drar ett löjes skimmer över G20s bekymmer över reglerna.
– Det är som att rätta till raderna av liggstolar på Titanics fördäck, ytterst futilt.
– Att låta skötseln av finansiella etablissemang styras av aktieägarnas intressen är rena vansinnet eftersom de bidrar med endast tre procent av utlåningen. Sett till deras kapitalistiska struktur är de stora finansinstituten som gjorda för att spekulera med skattebetalarnas pengar, skriver Martin Wolf.
G20 ersätter G8
Det har legat i luften länge. Det forna G7, eller G7 + Ryssland= G8, behövde utvidgas för att spegla ändrade styrkeförhållanden på världsmarknaden. I G20 ingår nu Kina, Indien, Brasilien, Sydkorea och Sydafrika. Av diplomatiska orsaker var detta en nödvändig förändring. Kina kan inte lämnas utanför en grupp som diskuterar världsekonomin. Men samtidigt ligger accenten på ”diskuterar”. G8 var ingen ekonomisk världsregering utan bara en samordningsklubb, ofta dominerad av motsättningar. Att G20 skulle kunna bli något annat än ett ännu vidare diskussionsforum är högst osannolikt.
Det är samma diplomatiska nödvändigheter som ligger bakom mötets rekommendation att inflytandet i Internationella Valutafonden och Världsbanken bör justeras. I dag har exempelvis Italien lika stort inflytande i Valutafonden som Kina, trots att Kinas ekonomi har mångfalt större betydelse för världsekonomin än Italiens.
G20 en orkesterdirigent?
– Vi måste agera tillsammans så att återhämtningen skapar nya jobb och nya industrier och samtidigt förhindra den typ av obalans och överdrifter som ledde oss in i krisen, sade Barack Obama till ministrarna i G20.
Det låter fint men kommer aldrig att bli verklighet. Det finns ingen orkesterchef för världsekonomin. Samma dag som Obama uttalade sin önskan om samarbete stod det i en liten tidningsnotis att CIA tillsatt en arbetsgrupp som ska studera framtida miljöproblems inverkan på USA:s nationella säkerhet, vad gäller flyktingströmmar, höjda vattennivåer, matförsörjningen och tillgången till råvaror. Varför inte tillsätta en internationell arbetsgrupp eller satsa all energi på att göra stora framsteg i Köpenhamn?
Obama vill skapa nya jobb och nya industrier. Gott och väl. Men det helt överskuggande problemet för existerande industri är den enorma överproduktionen i viktiga grenar. Martin Wolf varnar för stora ”monster” i finansvärlden som leker med skattepengar. Men ut ur den aktuella krisen växer det också fram allt större industriella monster som helt fritt kan spela på världsmarknaden.
Medan världens politiska ledare ägnar sig åt att städa på Titanics fördäck går världen mot en allt intensivare kapitalistisk konkurrens där det första som kommer i kläm är den redan hårt ansatta sociala välfärd som den industrialiserade världens arbetande kämpat sig till under ett sekel av upp- och nedgångar i klasskampen.

Benny Åsman

 

---

 

Nätverket Septemberalliansen:”Nu går vi utan er”

Nätverket Septemberalliansen demonstrerar mot högerpolitiken – utan LO-ledningen.
– Ingen ska behöva gå utan arbete när vård, skola och omsorg måste rustas upp, bostäder byggas och hela samhället snarast befrias från koldioxidutsläpp och miljöförstörelse. Så skriver nätverket Septemberalliansen i sin appell inför demonstrationen i Stockholm 15 september, i samband med riksdagens öppnande.
Efter tre år av borgerlig regering har arbetslösheten skjutit i höjden och 50 000 riskerar att utförsäkras från försäkringskassan. Nedskärningarna i kommunerna blir rekordartade i höst.
– Septemberalliansens demonstration är en allvarlig uppmaning till LO att resolut kämpa mot högerpolitiken, att inte ta hänsyn till vad den socialdemokratiska ledningen tycker utan lyssna till dem som har gett LO uppdraget att kämpa för deras intressen.
Det säger Kjell Pettersson från Socialistiska partiet som sitter i samordningskommittén inför demonstrationen.
– Medlemssiffrorna sjunker och allt fler frågar sig: Vad gör facket idag? Det är en fråga om självbevarelsedrift för facket att slåss för medlemmarnas intressen.
Måndagsupproret
Septemberalliansen, ett nätverk som består just av aktivister i olika lokala fack och sociala rörelser, har funnits i tre år. Här finns folk från olika fack, rörelser och vänstergrupper, och till exempel Seko klubb 119 har varit med ända från början.
Hösten 2006 fick Sverige en högerregering, och då startade ”måndagsuppropet”. Varje måndag under i stort sett hela hösten stod olika fackliga talare vid Mynttorget och talade mot högerregeringen, mot högerpolitiken, mot växande klyftor i samhället. Så småningom bildades Septemberalliansen.
Och året efter, vid riksdagens öppnande 2007, demonstrerade 5 000 människor med Septemberalliansen.
– Över all förväntan, säger Kjell Pettersson.
– Särskilt att det var så oerhört mycket unga människor med. Det har blivit ett sätt att trycka på för olika kämpande grupper mot högerpolitikern.
Septemberalliansen vänder sig brett till fackföreningarna, till politiska partier och till rörelser som kämpar mot nedskärningarna.
– Förhoppningen är att få med större fack, främst LO, säger Kjell Pettersson.
Men så blev det inte. LO ställer inte upp.
En stor del av vänstern finns med, förutom Ung vänster och Vänsterpartiet.
– Det kan finnas skäl till det, eftersom Vänsterpartiet har tänkt sig att sitta med i nästa regering och kanske inte vill synas med den brokiga vänsterskaran, säger Kjell Pettersson.
– Men bland de aktiva finns också i olika hög grad Nej till EU, Alternativ stad, planka.nu och så vidare.
I år var förhoppningen att få med LO-ledningen.
– Det finns ett upprop från en rad fackmedlemmar, ”För kämpande och demokratiska fackföreningar”, och ett av kraven är just att LO arrangerar en landsomfattande protestdag mot nedskärningar och massarbetslöshet, och mot att vi ska betala kapitalismens kris.
– Dennis Bäckman, ordförande för Pappers i Figeholm, och några andra från uppropet träffade LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin i våras. Hon ställde sig i viss mån positiv till protestdag, men inte 15 september då riksdagen öppnas.
– Därefter har ingenting hörts från LO. Det kanske mera var fråga om en läpparnas bekännelse, inte någon signal till protester…
– Nu går vi utan er, får vi säga denna gång. Situationen är faktiskt katastrofal för många människor.
”Vi vägrar betala”
2008 kom bara ett tusental till septemberdemonstrationen, men i år ser det mycket bättre ut, tror Kjell Pettersson.
– Huvudtalare denna 15 september blir Dennis Bäckman från Pappers, och förhoppningsvis kommer också Sixten Snell från Gruvtolvan. Och huvudbanderollen är ”Vi vägrar betala kapitalismens kris”.
– Lagena-arbetarna ska också komma, är det sagt, de som strejkade vid Systembolagets lager i våras. Med egna tröjor: Lagen Arbetsgivarna Skiter i (LAS) och banderoller.
– Förhoppningsvis blir vi många, men nu gäller det framför allt att sprida flygblad – det finns 50 000 beställda – och affischer, särskilt bland ungdomar.
– Det är ju de som drabbas så hårt av arbetslösheten, avslutar Kjell Pettersson.
Gunvor Karlström

Gunvor Karlström

---

Nu tar den slut igen: Semestern

 
Allting har ett slut, även semestrar och annan ledighet. Fördelen med att vara förtidspensionär är att efter semestern vidtar ledigheten. Det gäller bara att fylla den med något vettigt. Är det någon som har ett bättre förslag än att roa sig med en blogg?
Semester i Indalsälvens delta är inte så tokigt när man gillar att fiska. Men vissa gör numera allt för att grusa glädjen. Först har vi storskarven. Den är glupsk som ingen. I hundratals drar de fram över det grunda vattnet i deltat och dyker efter all småfisk.
Sedan några år tillbaka finns det knappt någon gädda kvar i vattnet kring älvens utlopp. Utan småfisk att äta flyr gäddan till andra vatten.
Förr fanns det ingen storskarv i Medelpad. Det var en art som hörde hemma längre söderut. Varför den brett ut sig ända till Piteå skärgård kan de lärda tvista om. Jag lägger ett par kronor på att det beror på klimatförändringar.
Sedan har vi en invasion av sälar. De har inte heller visat sig i trakten på femtio år. Men sedan ett årtionde är de tillbaka med besked. Trots att lokala fiskare olagligt skjuter av stammen är de ändå tillräckligt många för att göra livet surt för fiskarna.
En gammal vän i byn har inte ens lagt ut båten i år. Han har tröttnat på att vittja nät som bara innehåller fiskhuvuden efter att sälen serverat sig. Numera går sälen långt upp i älven, ända till dammluckorna vid Bergaforsens kraftverk. Där står laxen på kö och sälen har fullt skafferi helt för sig själv.
Om sälens återkomst till deltat beror på klimatförändringar eller något annat låter jag vara osagt. Faktum är dock att den tillsammans med storskarven totalt förstört det lokala sportfisket.
Sedan, efter semestern, kommer ledigheten. Jag klagar inte och förvånas inte över den avund som det kan ge upphov till. För att urskulda mig lovar jag att under hösten göra mitt bästa för att fylla vår blogg med nyheter och analyser som stimulerar till läsning och diskussion. Det finns massor att skriva om.
Hur ska Barack Obamas presidentskap utvecklas? Hur ska det bli med världsekonomin? Kan någon stoppa den sionistiska ockupationen av allt större områden av palestiniernas land? Hur ska det kinesiska kommunistiska partiet kunna hålla fast vid makten i den kapitalistiska utformningen av Kina? Vart går EU? Finns det hopp för den europeiska arbetarrörelsen? Och skymtar det alternativ till de reformistiska partierna vid horisonten?
Ja, frågorna är många. Problemen att studera och förstå ännu fler. Men skam den som viker ner sig inför svårigheterna. Om vår blogg (Kildén & Åsman) kan dra ett strå till stacken i bygget av ett alternativ till det kapitalistiska barbari vi lever under är det källa nog till stolthet.

Benny Åsman

---

Sjuka bollas runt med nya regler

Omkring 32 000 människor riskerar att bli av med sin sjukförsäkring på grund av regeringens försämrade regler.
”Helt oacceptabelt”, anser Gunvor G Ericson, Miljöpartiets ledamot i riksdagens socialförsäkringsutskott.
Regeringens nya regler i sjukförsäkringen innebär att 32 000 människor riskerar att kastas ut ur försäkringen, enligt Försäkringskassans nya statistik.
Den borgerliga majoriteten i riksdagen röstade i juni 2008 för de regler som från och med den första juli samma år gäller för att få sjukförsäkring.
Reglerna innebär i korthet att efter tre månaders sjukskrivning ska det prövas om den sjuke har tillräcklig arbetsförmåga för att kunna sköta andra uppgifter på arbetsmarknaden. Efter sex månader ska Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen pröva om den sjuke kan få andra jobb på arbetsmarknaden. Efter ett år kan den sjukskrivne ansöka om förlängd sjukpenning med en ersättning på 75 procent i högst 550 dagar.
Att 32 000 människor kan komma bli av med försäkringen anser Miljöpartiets Gunvor G Ericson vara ”helt oacceptabelt och samhällsekonomiskt oklokt”. Hon kräver därför en helt ny försäkring.
– Att personer som inte har arbetsförmåga inte längre har rätt att få sjukersättning visar på att regeringens snack om rehabiliteringskedjan inte håller. Dessa människor ska slåss om jobben med dem som nyligen blivit helt arbetslösa, säger hon i ett pressmeddelande.
Regeringen lovade i samband med beslutet om de nya reglerna att speciella insatser skulle sättas in för de som riskerade bli utförsäkrade. ”Av det har blivit en tummetott. De så kallade nyfriskjobben har floppat. Bara 65 personer har på drygt ett år fått sådana jobb och rehabkedjan fungerar inte i praktiken”, skriver Miljöpartiet och tillägger att nu bollas istället människor runt mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.

Av Kjell Pettersson

---

Pridetema väcker debatt

Årets Stockholm Pride började i veckan, och ska krönas med den
årliga fantastiska paraden på lördag. Årets tema är Hetero; en utmaning av heteronormen. ”Årets tema fokuserar på hur heteronormen praktiskt inverkar på homosexuella, bisexuella och transpersoners vardag, vilka konsekvenser den för med sig och hur den påverkar samhället i stort”, förklarar Pride i sin presentation.
”Heteronormen” låter teoretiskt, kanske lätt akademiskt också. Men den påverkar människors liv på ett högst verkligt sätt. Fördomar och negativa attityder hör till en del av den verklighet som hbt-personer lever med. I Sverige döljer fortfarande många sin sexualitet – trots åratal av, i global jämförelse, liberal lagstiftning och öppen attityd. Och många mår dåligt. Statens Folkhälsoinstitut presenterade under Prides första dag en studie över hbt-ungdomars (16-29 år) psykiska hälsa. Den visar att även om de flesta faktiskt mår bra – vilket utredaren Regina Winzer poängterade under sin presentation – så mår ändå unga homo- och bisexuella personer i snitt sämre än heterosexuella. Framförallt är det unga lesbiska och bisexuella kvinnor som mår dåligt.
Nitton procent av homo- och bisexuella unga kvinnor lider av svår ängslan och ångest, jämfört med sju procent av heterosexuella, medan det inte finns någon statistisk skillnad mellan heterosexuella och homo- och bisexuella unga män. Var fjärde homo- och bisexuell ung kvinna har försökt ta sitt liv, jämfört med åtta procent av heterosexuella. Och så fortsätter det i kategori efter kategori.
Undersökningen visar också att 23 procent av unga homo- och bisexuella män och 20 procent av kvinnorna har utsatts för hot om våld – vilket drabbat sex respektive åtta procent av heterosexuella ungdomar. Så nog spelar samhällets heteronorm in i hbt-personers livskvalité och livschanser.
– Grupptrycket att passa in i givna sociala mönster är stort. Unga homo- och bisexuella upplever ofta påfrestningar när de söker sin identitet. Att inte bli bekräftad i sin sexuella identitet tycks bidra till en negativ hälsoutveckling bland unga vuxna, säger Regina Winzer i ett pressmeddelande.
Regina Winzer drog slutsatsen att vad som behövs för att motverka ohälsan hos unga homo- och bisexuella personer är dels stöd på både individuell och samhällsnivå. Samt att ”motverka heteronormativa strukturer”.
Stefan Ingvarsson beskriver i Aftonbladet hur majoritetssamhället påverkar hbt-personer: ”Precis som alla andra är vi formade av heteronormen och de flesta av oss kompenserar för den skam som bankats i oss sedan barnsben. Skammen över att vara annorlunda.”
Denna skam reproduceras i samhällets alla institutioner, och börjar i barnens. Därför är vi alla skyldiga till att skammen förs vidare, menar han.
”Hbt-rörelsens kamp är så explosiv eftersom den hotar könsrollerna, reglerna för hur en man och en kvinna ska vara. Om en kvinna kan ligga med en kvinna, en man gifta sig med en man, vad händer då med de invanda och trygga föreställningarna om könen?”, menar Aftonbladets Åsa Petersen som bloggar från Pride.
Det är kärnpunkten i vad ”heteronormen” innebär. Och visar hur långt människor är beredda att går för att försvara den och dess värderingar. Vi har sett hur modiga utmanare av heteronormen i före detta Östeuropa behandlas när de försöker hålla Pridedemonstrationer, och i Sverige misshandlas fortfarande människor som vägrar leva efter heterosamhällets oskrivna lagar. Åsa Petersen berättar att supportrar till fotbollsklubbarna AIK och Hammarby argt protesterade när klubbarna beslutat sig för att gå med i Prideparaden.
– Heteronormen är en föreställning om hur man ska vara och leva för att vara ”normal”. Den är kopplad till könsroller och ojämställdhet. Att ifrågasätta heteronormen är att ifrågasätta könsrollerna, och det är ett politiskt ställningstagande, säger Sofia Karlsson, en av grundarna av Feministiskt Initiativ och sajten alltomjamstalldhet.se, till Internationalen.
Hon har precis klivit av Kulturhusets scen, som en av tre paneldeltagare i seminariet Heteronormativa uttryck. Där har hon påpekat att hbt-rörelsen i Sverige har gjort stora framsteg – men främst heteronormativa sådana. Till exempel när äktenskapslagen nyligen ändrades till att inkludera även äktenskap för homosexuella par.
– Vad det egentligen handlar om är att skapa ett samhälle och ett sammanhang där vi alla får leva som vi vill, men vi påverkas alla av heteronormen, sade hon på seminariet.
– Hbt-rörelsen är lite oroväckande tyst och hetero. Jag skulle vilja se en mycket radikalare hbt-rörelse än den svenssonrörelse vi faktiskt är idag.
Panelens övriga deltagare, Alexander Chamberland, bland annat skribent för ETC, och Kai Heino, ordförande i RFSL i Göteborg, menade också att hbt-rörelsen till stor del är heteronormativ. Alltså att den strävar efter acceptans genom att ställa krav som går ut på att få införlivas i majoritetssamhället, inte att utmana de dominerande normerna och koderna. Kai Heino förklarar att RFSL:s ursprungliga uppdrag var just att arbeta för lagligt likaberättigande, vilket man nu i stort sett uppnått.
– Vi har börjat ta små steg för att bli lite radikalare, sade han.
Han funderade högt:
– Vi kanske gjorde oss själva en björntjänst när vi presenterade oss som dem som ville in i det svenska folkhemmet, och inte som dem som ville riva ned det. Vi borde prata mer om ohälsan inom hbt-samhället, våga prata mer om de mörka sidorna.
Professorn Tiina Rosenberg har också kritiserat heteronormen eller, som hon kallar det, ”den heterosexuella hegemonins makt” i en artikel i Aftonbladet. Hon menar att det finns ett dilemma inom hbt-rörelsen, där några kämpar inom systemet, medan andra helt avvisar det, vilket är vad diskussionen ovan handlade om. Tiina Rosenberg skriver att homosexualitet och heterosexualitet är två nödvändiga motpoler, där homosexualiteten behövs för att fastslå heterosexualiteten som norm – och som därmed får utgöra ”en form av social och kulturell dominans”.
Hon problematiserar kampen för acceptans inom systemet, och ger Pride en ordentlig känga för att ha uteslutit AFA ur paraden (något de sponsrande företagen började lobba för 2007). Det är att böja sig, ett Onkel Tom-beteende, insinuerar hon, och säger att tidigare har Pride ”aldrig uteslutit någon som skyddat både paraden och Tantolunden på det sätt som AFA gjort”. ”Men jag förstår att showen måste gå vidare. Det finns ju så oändligt många heterosexuella att sjunga och dansa för. Fascisterna får någon annan ta hand om”, kommenterar hon i Aftonbladet. Och menar att det inte är nog att visa upp sig som ett exotiskt inslag i ett i övrigt heterosexuellt sammanhang, det kan till och med de som stöder normen gå med på utan större problem.
Frågan som Tiina Rosenbergs artikel väcker är vad som händer när de som vägrar inrätta sig i heterosamhället på allvar blir en utmanande kraft att räkna med. Kommer de svenska Prideparaderna fortsätta vara säkra och betraktas som en allmän folkfest?
Sofia Karlsson menar att alla förlorar på heteronormen, även heterosexuella, eftersom den låser fast människors föreställningar om hur livet ”borde” se ut.
– Men det är klart att man tjänar på den också, annars skulle den ju utmanas. De som tjänar mest på den är de som inte ifrågasätter och de som tycker att det är bra som det är.
– … egentligen vill jag säga att det är vita heterosexuella män som tjänar mest på den – sådär lite krasst och förenklat!
Men det saknas självklart inte utmaningar. I sitt inlägg på seminariet sade Sofia Karlsson även att årets tema är ”mer feministiskt radikal än jag någonsin sett Pride”, och undrade bara om arrangörerna verkligen förstått vidden av hur radikal en utmaning av heteronormen verkligen är.
Alexander Chamberland kom med en enkel men slagkraftig idé om en väg framåt:
– Vi måste våga bryta mot hetero­normen – den kommer aldrig att avskaffas om vi assimilerar oss allihopa.

                                                                                                   
Av: Linn Hjort

---

 

”Det är precis som att öppna en tobaksaffär”

Kommer en stor del av de privata vårdcentraler som öppnats efter införandet av Vårdval Stockholm att behöva stänga inom kort?
Det hävdade en artikel i Dagens Medicin för några veckor sedan, och förra veckan skrev Internationalen om frågan.

---

 

Apotek privatiseras för profitjakt

---

 

Här är krisens Europa

Nyheter om både mörker och protesterande ljuspunkter från Europa når oss dagligen från krisens kärna. Om Island smällde av startskottet för de väldiga mobiliseringarna, så har varken Frankrike, England eller Grekland, för att nämna några brännpunkter, varit sämre. Kjell Pettersson tar oss på en resa genom ett ilsket Europa som inte vill betala de rikas kris.


Det började på Island. Det europeiska folkliga uppropet mot alla de nedskärningar som är en direkt följd av att världsekonomin och nyliberalismen havererat.
På Island tvingades regeringen inom loppet av fjorton dagar i oktober 2008 att förstatliga de tre isländska storbankerna Glitnir, Landsbanki och Kaupthing.
I kölvattnet av att den isländska ekonomin kapsejsade tvingades börsen att stänga i över en vecka.
Samtidigt med detta började fler och fler isländare att samlas utanför parlamentet, Alltinget, för att protestera mot att en liten skara finansiella hajar spekulerat den isländska ekonomin sönder och samman.
En första kulmen för dessa protester kom den 1 december då omkring två tusen isländare samlades utanför Alltinget. Den gemensamma nämnaren för de som protesterade var att de inte var villiga att betala en kris som orsakats av politiker och spekulanter.
En andra kulmen kom den 22 januari då isländarna riktade sitt missnöje mot statsminister Geir Haarde. De uppretade demonstranterna skingrades till slut av polisens tårgaspatruller.
Dagen efter meddelade Geir Haarde sin avgång. Nyval lovas under våren. En ”vänsterregering” tillträder med socialdemokraten Jóhanna Sigurðardóttir som statsminister.
Drygt tre månader efter detta har arbetslösheten på Island stigit till omkring nio procent, efter att under de tre senaste åren legat på drygt en procent.

Som sagt, det började på Island, men protesterna har spridit sig över i stort sett hela Europa.
Rapporterna och vidden av den ekonomiska hårdsmältan är så stora att de knappt går att överblicka.
IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn beskriver enligt uppgifter i Dagens Industri den 23 mars situationen i världsekonomin som ”förfärlig” och säger att det krävs globala åtgärder för att förhindra en ”ödemark av arbetslöshet”. Enligt honom kommer krisen att innebära att miljontals människor hamnar i fattigdom och han tror att det ”riskerar att leda till ökad oro och till och med krig”.
Den 1 april kommer en skräckrapport från industriländernas samarbetsorgan OECD som LO-tidningen hänvisar till. Enligt den befinner sig världen i den djupaste krisen på femtio år. 25 miljoner kommer att förlora sina arbeten under 2010. Ekonomierna i de mest utvecklade länderna kommer att krympa med 4,3 procent, spår OECD och räknar med att arbetslösheten i de trettio OECD-länderna kommer att uppgå till tio procent. En siffra att jämföra med 2007 då den låg på 5,6 procent.

IMF-chefens ord om att den djupa krisen kommer att leda till ”oro” har bekräftats till fullo.
17 januari protesterar tusentals människor i Litauens huvudstad Vilnius. Medan ungdomar kastar gatstenar mot regeringsbyggnader, demonstrerar arbetare, läkare, polis och bönder mot regeringens politik och försämringar av ekonomin, uppgav nyhetsbyrån World Press.
Samma sak hände dagen innan i Lettlands huvudstad Riga.
I mitten av februari berättar en artikel i den brittiska tidningen The Telegraph att den ekonomiska krisen i gamla Östeuropa nått ett mycket farligt stadium. Speciellt explosivt är det i de tre baltiska staterna och i sextiomiljonerslandet Ukraina. Krisen har sitt ursprung i de gigantiska lån i utländska valutor som tagits. I denna lånehärva är tre svenska storbanker insyltade. I första hand Swedbank och SE-banken, men även Nordea finns med på ett hörn.
Så sent som 16 april skriver Svenska Dagbladets näringslivsbilaga att ”halva Lettlands befolkning vill lämna landet på grund av den ekonomiska krisen” och förutspår en allt värre levnadssituation för dem som redan har det sämst.
Internationella Valutafonden, IMF, där Sverige ingår, ställer oerhört hårda krav på Lettland. Utan dramatiska nedskärningar kommer Lettland med stor sannolikhet att bli av med fortsatta lån från IMF och då uppges staten vara bankrutt till sommaren.
Lettlands finansminister Einars Repše har enligt SvD för att gå IMF till mötes bett samtliga ministrar ge förslag på nedskärningar på mellan tjugo och fyrtio procent av budgeten. Lönesänkningar på tjugo procent finns också med i bilden.

Ungefär samtidigt med den folkliga revolten i Baltikum startar massdemonstrationer i Bulgariens huvudstad Sofia.
Många länder i västra Europa följer ungefär samma mönster.
I Frankrike har demonstration på demonstration under mottot ”vi betalar inte er kris” avlöst varandra. Skolungdomar, lärare, offentligt och privat anställda har gång på gång öppet visat sitt missnöje med regeringens Sarkozy och dess försök att vältra över kapitalismens kris på de breda folklagren.
Det senaste inslaget i de protester som rasar, framför allt mot uppsägnings- och nedläggningsvågen inom industrin, har som Internationalen tidigare rapporterat varit att de anställda låser in sina chefer.
Även Grekland omfattas av protestvågen. Atens gator har fyllts av människor som uttryckt sitt missnöje över nedskärningar i pensioner och inom den gemensamma sektorn.
Irland, som tidigare framhållits som Europas nya Klondyke, har upplevt de största folkliga mobiliseringarna i mannaminne. I slutet av mars demonstrerade mellan 100 000 och 150 000 människor i Dublin. Missnöjet riktar sig mot regeringens sätt att hantera krisen, som innebär neddragningar på sjukvård och skola. Dessutom hotas det med lönesänkningar, och arbetsgivarna och regeringen har rivit upp gällande avtal på arbetsmarknaden, uppger Yelah.

Storbritannien står inför en situation av massarbetslöshet. I mitten av mars kom Office for National Statistics med uppgifter om att arbetslösheten nu drabbat över två miljoner, och ekonomer varnar för att ytterligare en miljon kommer att vara arbetslösa nästa år.
– Och det kommer att bli värre innan det blir bättre, varnade det brittiska fackets generalsekreterare Brendan Barber enligt LO-tidningens nätupplaga.
Storbritannien har under förra hösten och våren stått inför en rad strejker.
Men den stora protesten kom i samband med G20-mötet för några veckor sedan. Då demonstrerades det framför allt mot att giriga bankdirektörer och andra aktörer på marknaden går skottfria medan vanligt folk får betala.

Arbetslösheten i Europa når för övrigt nya rekordnivåer. Trots förväntad massarbetslöshet i Storbritannien är detta land inte värst utsatt i Västeuropa. I Frankrike låg arbetslösheten i mitten av mars på 7,2 procent. I Tyskland på 7,9, och i Spanien, som förmodligen är det land i Västeuropa som drabbats hårdast av kapitalismens kris förutom Island, på 14,4 procent. En siffra som antas stiga till över sexton procent i mitten av mars.
Till sist på denna Europautflykt i krisens spår, Italien.
Omkring en miljon på Roms gator i en mäktig manifestation i början av april. En demonstration som enligt LO-tidningen hade ett påtagligt ungdomligt inslag.
Dessvärre finns det ett land som sticker av i denna internationella proteststorm mot att småfolket ska betala kapitalismens sammanbrott: Sverige.
Förklaringarna till detta är för många och för långa för att utveckla på detta uppslag. Men några faktorer förtjänar att nämnas: Frånvaron av kamptraditioner, en facklig ledning som vägrar att mobilisera medlemmarna och bristen på stora trovärdiga politiska alternativ.
Men vi återvänder dit där vi började.
Island där det denna helg, den 25 april, är val till Alltinget.
I måndagens Svenska Dagbladet återfanns en intervju med en ensamstående isländsk mamma som säger att krisen nu på allvar börjar märkas i människors plånböcker.
– Det börjar bita faktiskt. Priserna på mat har stigit med 20-30 procent samtidigt som lönerna har gått ned. Många har det tufft att klara betalningarna, säger hon om situationen på Island idag, omkring sju månader efter det ekonomiska sammanbrottet.

Kjell Pettersson

---

 

Barack Obama visar tänderna

”Min vision är en värld utan kärnvapen”, denna dröm om en fredligare tillvaro på vår jord uttryckte Barack Obama inför 30 000 åhörare på Vaclavplatsen i Prag den 5 april i år, tjugo år efter att det stalinistiska styret i Tjeckoslovakien – i den så kallade sammetsrevolutionen – bringades på fall. Där stod han, tillsammans med sin hustru Michelle, och mottog likt en frihetsfurste i vår tid jublande ovationer.

Och visst är det en skillnad på stil och ton när Obama framträder med sitt lediga och framåtblickande uttryck, i jämförelse med föregångaren Bushs hotfulla, grådaskiga och drömlösa framtoning. På sin Europaresa i början av april tog Obama många med storm och väckte förhoppningar om att vi nu har ett annat USA att göra med. När vi blickar under den glaserade ytan är det dock ett mönster av annat slag som synliggörs.

Visst talade Obama på Vaclavplatsen i abstrakta ordalag om en värld utan kärnvapen. Men på sin Europaresa klargjorde han också att även hans administration var fast besluten att installera ett antirobotsystem i Polen och Tjeckien. Obama upprepade även att det handlar om att parera framtida hot från iranska långdistansmissiler. Ett fullständigt verklighetsfrånvänt påstående, att världens helt dominerande militärmakt skulle vara hotat av Iran, en i förhållande till USA mini-David, utan kärnvapen och en massa andra högteknologiska massförstörelseinstrument, ett land som inte heller startat krig någon gång sedan 1738.
Antirobotsystemet är tvärtom helt riktat mot Ryssland. Den faktiska konsekvensen om denna robotsköld uppförs är att spänningarna mellan USA och Ryssland hotar att eskalera. I samband med Tysklands återförening 1990 gav den dåvarande Bushadministrationen Michail Gorbatjov garantier om att Sovjets tidigare allierade i Östeuropa inte skulle inkorporeras i den västliga militära sfären. Utvecklingen gick emellertid som vi vet åt ett helt annat håll. Idag är alla de tidigare länderna i Warszawapakten, förutom Ryssland, medlemmar i Nato, och även de baltiska staterna har inkorporerats. USA har under senare år alltmer försökt att äta sig in på Rysslands bakgård. Robotbeslutet är i det sammanhanget en farlig upptrappning.

I förra veckan kom så besked om att Obama inför kongressen äskat om tilläggsanslag på 81,3 miljarder dollar till den amerikanska militären – till krigen i Irak och Afghanistan. I en tid då USA:s statsbudget för enbart första kalenderhalvåret visar ett underskott på astronomiska över 700 miljarder dollar vill således Obama ge ytterligare medel till krigsmakten.
Det är framför allt Afghanistan som den amerikanske presidenten har i kikarsiktet, och han artikulerar tydligt att ”USA vill föra kriget mot al-Qaida till seger”. Fram till i sommar ska USA förstärka sina trupper med 21 000 stridande och kommer därmed att ha nästan 60 000 soldater i landet. Totalt kommer då den utländska truppstyrkan att närma sig 100 000. Bombningarna mot gränsområden i Pakistan ska intensifieras och Obama vill även utsträcka bombningarna längre in i landet – mot förmenta radikala muslimska fästen i provinsen Baluchistan.
När nu kriget pågått i över åtta år verkar dock USA ha kört fast. Marionettpresidenten Hamid Karzai kontrollerar inte mycket mer än huvudstaden Kabul med omnejd och talibanerna flyttar fram sina positioner allteftersom de civila offren ökar. I realiteten balanserar USA på en skör knivsegg i Afghanistan, vilket den amerikanska administrationen är väl medveten om:
”Min oro är att afghanerna kommer att se oss som en del av problemet snarare än en del av lösningen. I så fall är vi förlorade”, sade försvarsminister Robert Gates inför en kongresskommitté. Det är också möjligt att USA – liksom även britter och ryssar gjort tidigare under historiens lopp – kommer att bränna sig ordentligt i Afghanistan. Kanske kommer Afghanistan bli Obamas Vietnamdebacle? Kanske kommer han vid nästa valrörelse att vara en vithårig och böjd man?

Sammanfattningsvis har vi fått en amerikansk administration som i tonfall, taktik och förhållningssätt till sina allierade i mycket skiljer sig från Busherans image. Under ytan är dock mycket sig likt och Obama kommer minst av allt leda in vår värld i någon fredens tid. Ytterst är det, som Noam Chomsky ständigt brukar påpeka, en avspegling av hur smalt det amerikanska politiska spektrumet i själva verket är. Visst har nu en färgad man äntrat presidentposten i Vita huset, men utrikespolitiken har knappast på något avgörande sätt bytt färg.

---

 

”Triljondollar-tricket ingen lösning”