En framtid i Haiti ?
De bilder som väller över oss från katastrofens Haiti är svåra att ta till sig. Eländet och lidandet är för stort för att hindra uppgivenhet att förlama dig. OK, jag skickar en tusenlapp och hoppas att det ska ordna sig med tiden.
Pengar och alla slags nödvaror behövs omedelbart och ska ges villkorslöst. Det handlar om timmar och dagar för tusentals människors överlevnad. Omedelbar handling och massiv hjälp är dagens uppgift och kräver all uppmärksamhet från hjälpare världen över. Den svenska kapitalist som skänkte 100 miljoner kronor visar att vara stenrik och ha ett gott hjärta faktiskt inte utesluter vartannat.
Ändå fanns och finns det ett före och ett efter jordbävningen. Blicken måste lyftas för att både se bakåt och framåt. Bakåt, för att klargöra hur det kommer sig att Haiti sedan decennier kallas för den ”västra hemisfärens” fattigaste land. Framåt, för att upptäcka vad som krävs för att Haiti inte ska fortsätta att ligga sist i all statistik över social och ekonomisk välfärd.
Så hur blev det som det blev? Hur kan Haiti vara så vansinnigt fattigt medan exempelvis Dominikanska Republiken som ligger på samma ö som Haiti klarar sig relativt bra?
Det är en lång historia, som med mycket annat, som leder oss tillbaka till en gloriös historisk händelse. År 1804 gjorde den svarta befolkningen uppror mot de franska kolonialisterna och slavhandlarna, besegrade Napoleons armé på plats och utropade den första svarta republiken i historien. Men för att konsolidera segern och undvika en fransk invasion tvingades den unga republiken senare gå med på att betala skadestånd till de slav-och plantageägare som tvingats lämna sina ”ägor”. En skamlig belöning av de förbrytare som förslavat medmänniskor. Det var den franska staten som beslöt att Haiti skulle betala 150 miljoner guldfranker, vilket motsvarade hela ett års fransk statsbudget vid den tiden. Franska ekonomer som räknat om beloppet i förhållande till dagens nationalinkomster menar att det Haiti tvingades betala motsvarar 21 miljarder dollar i dagens pengar.
Skulden blev det nykoloniala instrument som den franska staten använde för att behålla kontrollen över Haitis handel och ”straffa” de uppstudsiga negrerna för att ha vågat sätta sig upp mot upplysningens representant.
Medan Paris tappade sin glans i Flanderns skyttegravar passade den uppstickande stormakten USA på att 1915 invadera och ockupera Haiti. USA drog 1934 tillbaka sina ockupationstrupper men behöll ändå Haiti i ett järngrepp och alla försök att bryta landets ensidiga plantageekonomi stoppades effektivt av Vita Huset och United Fruit. Med vapen i ena handen skördade Uncle Sam bananer med den andra. Monokulturen och den strukturella fattigdomen befästes.
För att bryta det permanent instabila politiska läget lyfte USA upp diktatorn Jean-Claude Duvallier till makten 1957. Fram till 1986 styrde ”Papa-Doc” och senare hans son ”Baby-Doc” med hjälp av USA och Europa Haiti som sin egen privategendom. All opposition mördades och fängslades medan Papa och Baby stoppade alla ”utvecklingslån” i de egna fickorna. Mellan 1957 och 1986 mer än femtondubblades landets utlandsskuld upp till 750 miljoner dollar. Med räntor på räntor är nu Haiti skyldig 1 884 miljoner dollar till främst Världsbanken och den Amerikanska Utvecklingsbanken. Det var år 1986 som folket gjorde uppror och familjen Duvallier tvingades på flykt till ett fint residens på franska Rivieran, och med privata bankkonton i Schweiz på cirka 900 miljoner dollar.
Skulden blev däremot kvar och i dag ges det ingen nåd från långivarna i Världsbanken, ingen avskrivning av skulden. Efter tre decennier av brutal diktatur tilläts
familjen Duvallier ett bekvämt liv medan de fattiga människorna i Haiti fick ta över diktatorns skulder. Mottagandet i Frankrike av diktatorn står i skarp kontrast till hur USA i dag vägrar visa till flyktingar från Haiti och varnar dem för att bli ”boat-people”. I stället planerar USA att sätta båtflyktingar i förvaring på Guantanamo. Kanske utan overaller i orange.
Mot slutet av 70-talet utsätts Haiti liksom alla andra fattiga länder för Världsbankens och IMFs diktat om strukturreformer för att liberalisera, privatisera och öppna den interna marknaden. Resultatet lät inte vänta på sig. Hundratusentals småbönder ruinerades av dumpade importerade amerikanska jordbruksprodukter och Port-au-Prince växte från en stad med 50 000 innevånare på 50-talet till en slumstad med över 2 miljoner personer. Levnadsstandarden blir därefter. Inte mindre än 75 procent av befolkningen lever på mindre än 2 dollar om dagen.
Jean-Baptiste Aristide
Det var en period av politiska kupper, folklig resning och förtryck. Prästen Jean-Baptiste Aristide som 1990 valdes till president efter Duvalliers flykt hade ett radikalt program för sociala förändringar som exempelvis jordreform, stöd till småbönderna, skogsplantering, investering i infrastrukturen, ökade löner och rätt till facklig organisering.
Uppenbarligen låg det inte i Vita Husets smak och 1991 störtades Aristide av en USA-understödd kupp. Kuppmakarna som tog makten var dock så inkompetenta att Bill Clinton redan 1994 tvingade dem att avgå och Aristide återinsattes under tvånget att acceptera USAs krav på nyliberala reformer för att öppna Haiti för amerikanska produkter och kapital. Fram till 2004 var relationen mellan USA och Aristide mycket spänd eftersom den senare vägrade att gå med på många av de amerikanska kraven.
Det året satte USA alla sina kort på en opposition, som inte drog sig för att sända ut dödsskvadroner mot Aristide och hans anhängare. USA satte in ett embargo mot Haiti, tvingade landet på knä och samma år tvingades Aristide att lämna makten och landet till förmån för den maktlösa regim som sedan dess går i FNs ledband.
Sedan kuppen 2004 och fram till dagens jordbävning har Haiti styrts av en marionettregering. Den verkliga makten har utövats av FNs brasilianska trupper som skyddat de rika mot alla krav på sociala reformer och blundat för dödsskvadronernas terror mot alla progressiva.
Det var en blick bakåt för att försöka se hur dagens Haiti intagit sista platsen i alla tabeller över social utveckling. Det är till synes inte mycket landets befolkning har haft att säga till om. Även om det finns kända personer som har en annan uppfattning. Den amerikanska populära religiösa extremisten Pat Robertson förklarade i dagarna att Haitis folk hade sig själv att skylla eftersom de ”ingått en pakt med djävulen” den dag de slog sig fria från de vita slav- och plantageägarna i revolten mot den franska kolonialmakten.
Men efter att det omedelbara behovet av hjälp täckts och landet på nytt försvunnit från medias förstasidor vad krävs då för att misärens onda cirkel ska kunna brytas?
Till att börja med måste Haitis statsskuld avskrivas till 100 procent. Det är en skammens skuld vars grund las av diktatorfamiljen Duvallier. Befolkningen har redan betalat av skulden flera gånger om och Världsbanken kan vända sig till sina donatorer för att fylla det eventuella hål i räkenskaperna som kan uppstå. Oavsett vem som har regeringsposten i Haiti kan ingen vettig ekonomisk utveckling ske så länge avbetalningarna till Världsbanken måste fortsätta.
Sedan måste det inhemska jordbruket få en chans att bli livskraftigt igen. Bönder som drivits från sina jordar efter att amerikanska produkter dumpats på marknaden måste få tillgång till billiga krediter, billigt utsäde och garanterad avsättning i distributionskedjorna för sina produkter. Det kan inte göras så länge landet måste acceptera det nyliberala diktatet om öppna gränser för all handel.
En plan för sanering och troligen rivning av slummen i Port-au-Prince verkar absolut nödvändig. Om det inhemska jordbruket kan kickstartas med hjälp utifrån verkar det rimligt att många av de som flytt till huvudstadens slumkvarter kommer att kunna arbeta och få ett bättre liv på landsbygden. Då kan också Aristides plan på skogsplantering uppfyllas. Landets har knappt någon skog kvar eftersom den skövlats av plantageägarna och även gått åt till vanligt bränsle.
Till sist måste fria och demokratiska val organiseras. De partier som förbjudits och vars anhängare förföljs bör legaliseras på nytt bland annat Aristides parti Lavalas och han själv ska tillåtas återvända till sitt land om han så vill.
Det krävs säkert många andra förändringar innan Haitis befolkning får ett drägligt liv. Men det vore ändå början till ett bättre samhälle för en stor majoritet av fattiga medborgare.
Benny Åsman
Svininfluensan skrämmer västvärlden:Men varje år dör miljoner i tbc.Malaria
Nu börjar svininfluensan slå till ordentligt i Sverige. Varje vecka rapporteras det om smittspridningen och i helgen dog den åttonde svensken i sjukdomen.
Den här artikeln handlar inte om du ska vaccinera dig eller inte. Den här artikeln handlar inte heller om de konspirationsteorier som finns.
Den här artikeln kommer istället att handla om de som står i skuggan av svininfluensan – de tuberkulossjuka. För dem finns inga gigantiska nödhjälpsprogram, ingen internationell mediahype och inga pengar till forskning.
Det var i slutet av april som den nya influensan upptäcktes i Mexiko. Media började sin uppskruvade rapportering. Mexikaner i munskydd och isolerade smittade i vita tält, det var bilden av en katastrof som kablades ut.
11 juni sa WHO att svininfluensan var en pandemi. Sverige bestämde sig för att massvaccinera och köpte in 18 miljoner vaccindoser för tre miljarder kronor. Rädslan för att massor av folk skulle bli så sjuka att de stannade hemma från jobbet var så stor att vaccineringen blev gratis.
Samtidigt pågår en pandemi i det tysta.
4 000 människor dör varje dag till följd av tuberkulos. Bara i Europa upptäcker man 55 nya fall – varje timme. Och mer än nio miljoner människor, lika många som bor i Sverige, insjuknar varje år i sjukdomen.
– Man räknar att 1,7 miljoner dör av tbc varje år, men det är en uppskattning, en del får aldrig diagnosen. Sen svininfluensan upptäcktes i april har ungefär 800 000 dött i tuberkulos, säger PehrOlov Pehrson, infektionsläkare från organisationen Läkare utan gränser.
Hittills har officiellt cirka 8 000 dött av svininfluensan i hela världen.
En gång i tiden fanns tuberkulos i Sverige.
– 1875 var situationen i Sverige som den är i fattiga länder idag. Var tredje person var smittad. Tuberkulos är en fattigdomssjukdom. I Sverige minskade sjukdomen genom att trångboddheten minskade och maten blev bättre, berättar PehrOlov Pehrson.
Den rika världen lyckades stoppa tuberkulos. 1975 sa man i Sverige att sjukdomen var så ovanlig att man slutade vaccinera barn. Så glömdes tuberkulos bort av den rika världen. Forskningen stannade upp och den senaste medicinen för att behandla sjukdomen kom på 1960-talet.
– Men pandemin fanns hela tiden utanför vårt synfält och drabbade fattiga människor, säger PehrOlov Pehrson och berättar om problemen med att diagnostisera sjukdomen.
– Idag används samma teknik som på 1880-talet. Det är krångligt och svårt och osäkert. Och metoden funkar inte på barn och hivsmittade.
Behandlingen av de sjuka är lång och komplicerad. Och det vaccin som finns skyddar inte mot lungtuberkulos och inte heller mot smittspridning.
Om vi har lyckats utrota tbc här i Sverige en gång, då borde det väl gå att göra i alla länder?
PehrOlov Pehrson menar att det handlar om ekonomiska intressen.
– Forskarna är som fotbollspelare, de springer efter bollen. När intresset för en sjukdom minskar flyttar kunskapen och erfarenheterna.
Just nu är svininfluensan i fokus. På mindre än ett år har läkemedelsindustrin lyckats ta fram ett vaccin. Redan den 18 maj, mindre än en månad efter det att influensan ”upptäcktes”, tecknade Sverige ett avtal med vaccintillverkaren Glaxo Smith Kline.
– Priset på läkemedel ska bekosta utvecklingskostnaderna och tuberkulos är inte en kapitalstark marknad. Läkemedel är riskkapital och om man är det minsta tveksam satsar man inte. Det som krävs är ett annat system, säger PehrOlov Pehrson.
Läkare utan gränser tycker att man ska ha ett system där man bestämmer vad man vill ha, till exempel ett billigt, enkelt diagnostiseringssystem som går att använda i fält och som upptäcker alla tbcfall. Sen lägger olika länder pengar i en pott och den som tar fram en produkt får pengarna mot att de lämnar ut produkten och inte kräver monopol på den.
– Men det här vill förstås inte läkemedelsindustrin. Ett bra vaccin mot tbc lär heller inte komma de närmaste 10-20 åren, säger PehrOlov Pehrson.
Han menar att det är den fria marknaden som gjort att svininfluensavaccinet producerades så snabbt, och saknar ett rättviseperspektiv i vaccinationsdebatten.
– Man upprörs över att politiker och ishockeyspelare fått vaccin före andra men man glömmer bort den kö av miljoner av människor som aldrig kommer fram för att få vaccin. Det är fullkomligt groteskt, säger PehrOlov Pehrson.
På lång sikt är det fattigdomsbekämpning som är botemedlet mot tuberkulos.
– Men på vägen dit behöver vi hjälp av läkemedel, diagnostiseringsverktyg och vaccin, säger PehrOlov Pehrson.
Hur dödlig svininfluensan kommer att bli är idag omöjligt att svara på. Men de första panikprognoserna stämde inte, även om influensaspridningen tagit fart de senaste veckorna i Sverige. Och vi ska komma ihåg att en miljon människor i världen, mellan 1 000 och 3 000 i Sverige, årligen dör av den vanliga influensan.
Den största pandemin i nutidshistorien, spanska sjukan 1918, tog livet av uppskattningsvis 50 till 100 miljoner. Men dödligheten var bara cirka 2 procent. Alltså två av hundra smittade dog. Uppskattningarna om hur många som drabbades av pandemin varierar mellan 30 procent och 60 procent av jordens befolkning.
Spanskan slog till i slutet av första världskriget när folket led av krigets sviter och immunförsvaret var försvagat.
”Från utlandet kommer rapporter om en dödlighet på en per hundratusen invånare. Detta innebär att cirka 90 personer kan tänkas dö i Sverige.” skrev Expressen den 28 oktober.
Frågan är om siffran egentligen skulle vara så mycket högre utan massvaccinering.
Varifrån kommer då svininfluensan? Det finns de som menar att djurindustrin är skyldig.
Den amerikanske marxisten Mike Davis skriver i International Viewpoint från april att industrialiseringen av jordbruket har gjort att influensavirus uppkommer.
Och i Mexiko startade epidemin i närheten av stora svinindustrier. I samhället La Gloria har invånarna länge kämpat mot den stora svinproducenten i området. 60 procent av befolkningen har länge lidit av respiratoriska sjukdomar (i andningsorganen) berättar Dick Emanuelsson i tidningen Flamman 5 juli. Han skriver också: ”År 2008 slog PEW-kommissionen (Pew Commission on Industrial Farm Animal Production) fast att förhållandena för uppfödning och inspärrning av djur i industriproduktion, framför allt vad gäller svin, skapar en perfekt miljö för en rekombination av virus av olika rötter.”
Så kanske är det (svin)kapitalets jakt på profit som skapat svininfluensan. Klart är i alla fall att det är läkemedelsindustrin som tjänar på den.
Den tyske marxisten Thadeus Pato skrev i International Viewpoint i juni:
”Vi måste komma ihåg att varje år dör miljoner människor helt i onödan, inte bara av hunger utan också av enkla, lättbotade sjukdomar. Men de dör inte i imperialismens metropoler utan i periferin. För de 1,6-3 miljoner som varje år dör av tuberkulos, de 1,5-2,7 miljoner som dör av malaria (för att inte tala om de 8,8 miljoner som dör av hunger) finns det inga gigantiska nödhjälpsprogram, ingen internationell mediahype, ingen gratis vaccinering, inga pengar till forskning. Men de här människorna kan man inte göra pengar på…”
Mariela Quintana Melin
Sjukvårdsreform i blåsväder
Kan vi stoppa sjukvårdsreformen blir det Obamas Waterloo. Vi kan krossa honom.
Orden är den republikanska senatorn Jim DeMints och säger allt om det republikanska partiets syn på behovet av en sjukvård som inte lämnar närmare femtio miljoner medborgare utan sjukförsäkring. För så ser det ut i dagens USA. En medborgare av sex har ingen sjukförsäkring varför minsta olyckshändelse eller sjukdom kan bli en ekonomisk katastrof för den drabbade. Benny Åsman kommenterar varför motståndet mot Barack Obamas föreslagna sjukvårdsreform är så stark.
Barack Obama står inför sin första riktigt tuffa inrikespolitiska strid. I valet lovade han att införa en sjukförsäkring som täcker alla amerikanska medborgare. Hans förslag som nu ligger på kongressens bord gör just det, även om det är svagt på flera punkter. Det blir som sagt tufft för Obama att ro reformen iland. För alla i hans eget demokratiska parti är inte med på noterna. En grupp demokratiska senatorer kallade Blue Dogs sätter sig emot och kräver att mer hänsyn ska tas till kostnaderna för reformen och att småföretagare inte ska drabbas. De republikanska hökarna vädrar morgonluft och en eventuell allians med de blå hundarna.
Först lite bakgrund. Hur ser det nuvarande systemet ut? Det finns ingen allmän sjukförsäkring i ”världens rikaste land”, faktiskt det enda landet i den industrialiserade världen som saknar en allmän sjukförsäkring. De som har turen att sedan länge arbeta i större industrier har en sjukförsäkring som företaget står för, men det systemet har undergrävts i den nyliberala eran. De som har råd håller sig med en privat sjukförsäkring. De absolut fattigaste familjerna utan täckning och utan sparade medel är hänvisade till ett akutsystem under namnet Medicaid. Personer över 65 år täcks av ett system som kallas Medicare.
Medicaid och Medicare infördes 1965 av Lyndon Johnson. Problemet med båda systemen är de extremt höga kostnaderna parat med ytterst dåliga resultat. De höga kostnaderna beror på att Medicare och Medicaid tvingas betala skyhöga avgifter till privata sjukhus och läkemedelsföretag ; de är till och med förbjudna i lag att förhandla med läkemedelsföretagen om priser och avgifter.
Därför slukar sjukvården i USA en större del av BNP än i något annat land, nämligen sjutton procent, utan att det syns i folkhälsan, tvärtom. Hela sjukvården är en profitproducerande industri i första hand. Resultatet för patienten är inte viktigast. I alla sjukhus som gått över från icke-profitprincip till profitstyrning har de administrativa kostnaderna och vinstutdelningen gått upp till 25-30 procent av de totala kostnaderna, medan Medicares administrativa utgifter bara tar 3 procent av dess kostnader. Om den profitdrivna sjukvården gav bättre resultat kunde dess berättigande diskuteras. Men resultatet är det motsatta. Ur alla synpunkter utvecklas folkhälsan till det sämre jämfört med i andra avancerade industriländer.
Vad är det Barack Obama föreslår? Om man ska tro högljudda republikaner vill Obama smygsocialisera landet och att det är individens frihet som står på spel. Men Barack Obamas sjukvårdsreform är långt ifrån någon revolution. Den handlar egentligen bara om att ge de närmare femtio miljoner amerikaner som saknar en sjukförsäkring ett minimum av skydd. För att uppnå det baserar Obama sin reform på tre åtgärder: Han föreslår att staten skapar en frivillig sjukförsäkring som konkurrerar med de existerande privata bolagen. Han vill lagstifta om företagens skyldigheter att bidra till de anställdas trygghet och för att finansiera de ett tusen miljarder dollar som systemet beräknas kosta under de kommande tio åren ska en särskild skatt införas för de familjer som tjänar mer än en miljon dollar om året. Inte mycket att bråka om kan man tycka. Men i USA behövs det inte mycket innan de välbärgade ser rött trots att de njutit av en inkomstutveckling som kan få vilken borgare som helst att svartna av avundsjuka.
Den högsta eliten inom sjukvården har tagit ut enorma pengar ur systemet vilket bland annat förklarar varför kostnaderna är så höga. Delar av kostnaderna för Obamas reform kunde faktiskt täckas av de tiotals miljarder dollar som nu går till löner och bonusar till de hundra bäst betalda cheferna inom sjukvården.
Att det finns pengar att hämta hos de rikaste familjerna i landet behöver ingen tvivla över. Enligt fackförbundens Economic Policy Institute har inkomsten av arbete och kapital utvecklats från 1973 till 2006 på följande sätt : Den rikaste procenten av hushållen har ökat sina realinkomster med 238 procent sedan 1973 och de rikaste fem procenten med 37,1 procent. Nio hushåll av tio har däremot fått nöja sig med 2,1 procents realinkomstökning under perioden. Siffrorna innebär att den rikaste procenten av hushållen numera lägger beslag på hela 22,9 procent av alla inkomster. Deras inkomster växer så snabbt att de ynka procent i skatt som Obama vill belägga dem med inte ens kommer att märkas i deras bankkonton.
Men USA är USA och där skojar man inte med de rikas intressen. Den argsinta oppositionen i kongressen och på Wall Street vill att striden ska ses som en kamp mellan den individuella friheten och den stora stygga staten. Det är troligen bara i USA som problemet kan ställas på det sättet eftersom hela samhällsideologin genomsyras av idén att individen är sin egen lyckas smed och att alla problem som händer en i livet är en privatsak. Det liknar mycket den religiösa idén om att allt du drabbas av är en Guds prövning.
Därför står nu Obama inför sitt livs inrikespolitiska konflikt. Det är mäktiga krafter som satts i rörelse för att skjuta reformen i sank. Obamas tidschema för reformen är redan överkört. Idén var att kongressen skulle rösta ja till reformen innan delegaterna första dagarna i augusti lämnar Washington för fem veckors semester. Så blir det nu säkerligen inte eftersom de konservativa demokraterna i Blue Dogs-gruppen släpar fötterna och vill ha garantier för att budgetunderskotten inte rusar i höjden och att småföretagarna inte drabbas av reformen.
Men oppositionen mot Obamas minst sagt blyga sjukvårdsreform handlar inte om småföretagares framtid eller individens frihet. Det är röda skynken som republikaner och en del demokrater viftar med för att få opinionen på sin sida. Deras oro för att systemet ska kosta för mycket är också en ursäkt. Exempelvis har den federala budgetkommitten visat i siffror att de besparingar som kan göras i dagens dyra och ineffektiva sjukvård mer än väl täcker kostnaderna för ett system som inte längre lämnar 50 miljoner ute i kylan. Deras verkliga motivation handlar om de rikas pengar. Bort med tassarna är deras motto.
Av Benny Åsman