Thailand: Rödskjortorna ger vika – men ingenting är som förr

 

De rika och mäktiga i Thailand tålde inte att fattiga bönder och arbetare krävde respekt för deras röster.
Än en gång är det den thailändska armén som gjort sitt smutsiga jobb och krossat en folklig protest i blod. När det här skrivs rullar pansarvagnarna in i de rödas befästa område i affärskvarteret Ratchaprasong.

 

Regeringen vägrade att förhandla med de röda trots att senaten ville medla och FN uppmanade till besinning. Krav på demokrati och respekt för valresultat krossas nu under pansarvagnarna. Ratchaprasong är premiärminister Abhisits Tien An Men, Himmelska Fridens torg.
Det är sant att dramatiska händelser avlöst varandra var och varannan timme i över en månad. Så är det alltid när ett folk reser sig och kräver sin rätt och rättvisa medan de härskande beväpnade till tänderna försvarar vad de äger – makten och rikedomen. Det kan vara dags att också höja blicken över de feta rubrikerna och fråga vad som utgör grunden till de dramatiska händelserna.
I måndags hade redan 65 personer dödats och mer än tusen skadats. Trots regeringens totala nonsensprat om ”500 terrorister beväpnade till tänderna” är det bara civila som fått sätta livet till sedan den blodiga sammandrabbningen 10 april. Då dog också sex soldater i vad som var en mycket ogenomtänkt och fumlig militär framryckning mot de rödas demonstrationsplats. Sedan dess dödar armén på distans med prickskyttar utplacerade på taken i stadens centrum. Nästan alla civila har dödats med skott i huvudet. Bevis nog för att det är prickskyttars verk.
När det här går i tryck är kanske redan det röda upproret krossat och den heliga ordningen återupprättad, det vill säga alliansen mellan officerskasten, aristokratin i statsbyråkratin och Bangkoks affärstopp, som alla hukar bakom kungens allt svagare men ändå skyddande hand.

Men oavsett om de röda lider nederlag i den nuvarande striden är en epok över i Thailands historia. Fattiga bönder och arbetare har för första gången intagit den politiska scenen som självständig kraft och krossat den härskande elitens myt om ”demokrati på thailändskt vis”.
Idén bakom begreppet är att den västerländska demokratin inte passar för det thailändska samhället eftersom det är byggt på harmoni och stabilitet till skillnad från västerlandets klasskamp och egoism. Hela schemat är naturligtvis nonsens och speglar bara det faktum att den enorma majoriteten av befolkningen tills nyligen var småbönder och isolerade på landsbygden där en öronbedövande indoktrinering lärt dem att älska kungen och vara nöjda med sin lott.
Hela den materiella grunden för ”demokrati på thailändskt vis” sköts i sank under det ekonomiska uppsvinget 1986-96, då miljoner flydde landsbygden in till Bangkok för att ta chansen att snabbt häva sig ur den sekellånga misär som varit landsbygdsbefolkningens lott. Under den perioden bildades en sju miljoner stark arbetarklass.

När den asiatiska finanskrisen 1997 plötsligt släckte hoppet om oavbruten tillväxt, tusentals företag gick i konkurs och miljoner arbetare tvingades återvända till landsbygden, hade mentaliteten redan börjat ändras och grunden för ”demokrati på thailändska” spruckit i fogarna.
Den omtalade och ifrågasatta miljardären Thaksin Shinawatra utsågs 2001 efter en övertygande valseger till premiärminister och gjorde sig snabbt hatad bland den gamla eliten. Dels för att han införde sociala reformer för de fattiga som för första gången i landets historia gav dem praktiska möjligheter att söka sjukvård till ett minimalt pris. Antalet skolor på landsbygden ökade också kraftigt. Det är den materiella orsaken till att Thaksin ännu ses som en hjälte av fattiga människor.
För vid sidan av reformerna förde Thaksin traditionell thailändsk politik, det vill säga kompispolitik och korruption som gynnade den del av eliten som stod på hans sida. De som trampats på tårna av Thaksin samlades i opposition runt Thaksins före detta affärspartner i medievärlden – Sondhi Limthongkul och generalen Chamlong Srimuang, ledare för en hårdför falang i armén. Sondhis talk show på tv användes till att lansera en kampanj för att störta Thaksin. Det är ursprunget till de så kallade gulskjortorna och partiet PAD.
Trots den intensiva kampanjen mot Thaksin vann han överlägset parlamentsvalen i februari 2005. Många röster köptes med små summor pengar eller andra fördelar, men det var vanor som användes inte bara av Thaksin. Grunden till att han omvaldes trots det maktmissbruk som rådde under hans styre var de fattigas tacksamhet för de sociala reformerna. Segern i valet blev för mycket för Bangkoks elit, vissa höga militärer och kungen, vars ”gudomlighet” Thaksin kastade en skugga över. En kupp började planeras. När Thaksin var på resa till FN:s generalförsamling i september 2006 slog kuppmakarna till och avsatte honom.
Trots militärens ansträngning att förhindra anhängare till Thaksin att spela en politisk roll vann PPP valet i december 2007 och satte på nytt käppar i elitens hjul. Från maj 2008 intensifierar gulskjortorna sina aktioner för att få PPP-regeringen avsatt. De gulas ockupation av Bangkoks internationella flygplats lyfte fram konflikten på ett internationellt plan. Regeringen föll och elitens guldgosse, Abhisit Vejjajiva, kunde tillträda posten som premiärminister. Den som han nu missbrukar till att slakta demonstranter i Bangkok.

Just nu dränks definitivt ”demokrati på thailändska” i de rödas blod. Men även om de lider nederlag kan inte det forna systemet med en härskande elit i Bangkok och lydiga fattiga småbönder på landsbygden återupprättas. Trots de märkliga former kampen tagit sig är det en kamp mellan olika samhällsklasser vi varit vittne till. Fattiga bönder från landsbygden, arbetare från Bangkoks förorter och vissa delar av den mindre bemedlade medelklassen står mot den traditionella makteliten.
De fattigas kamp är inte ännu en strid för omfattande sociala reformer, för att inte tala om ett annat samhälle, utan ett krav på att deras röst ska räknas och väga lika mycket som elitens. De vill sätta stopp för de senaste fem årens vana att det är de fattiga på landsbygden som tillsätter en majoritet i parlamentet och där de rika i Bangkok avsätter den med hjälp av militär och domstolar.

 

Benny Åsman

 

---

 

Religion, politik och jordbävningar

 

Att det var den nyliberala ideologin, signerad Milton Friedman, som räddade chilenarna från Haitis öde, har framförts som förklaring till de stora skillnaderna i antalet döda.. Att det var haitiernas förbund med djävulen som var orsaken har också framförts på fullt allvar.
Idén att skylla naturkatastrofer på människors syndiga liv är inte ny, men inte heller har den försvunnit ur tänkandet, skriver här Farooq Sulehria och ger exempel från USA, England och Pakistan.

 

Den jordbävning som drabbade Haiti låg på 7,0 på Richterskalan och orsakade mer än 200 000 döda, enligt landets myndigheter. 27 februari drabbade en än starkare jordbävning, 8,8, Chiles näst största stad. Först uppgavs dödssiffran 802, men den har räknats ner till 279 eftersom många saknade har återfunnits vid liv.
Det finns många sätt att beskriva denna otroliga skillnad i dödstal. En AP-korrespondent uppger: ”Förklaringen är enkel. Chile är rikare och oerhört mycket bättre förberedd, med strikta bygglagar, kraftfull reaktion på nödsituationer och lång erfarenhet av att hantera jordbävningskatastrofer. Ingen nu levande haitier hade varit med om en jordbävning när katastrofen 12 januari krossade deras uselt byggda hus.” När det gäller Haiti får vi veta: ”Många haitier tog tag i cementpelare och såg dem falla sönder under sina händer. Haitierna hade inte fått lära sig hur de skulle bete sig – att ta skydd under bord och i dörröppningar och att hålla sig borta från fönster.” Men ”chilenare har å andra sidan hus och arbetsplatser som är byggda för att stå emot jordbävningar, stålskeletten är konstruerade för att gunga med i skalvet i stället för att motverka gungningarna”.

Wall Street-kolumnisten Bret Stephens får till en nyliberal vinkel när han hyllar Milton Friedman vars nyliberala ”ande säkerligen svävar beskyddande över Chile” eftersom ”i hög grad tack vare honom har landet genomgått en tragedi som överallt annars skulle ha lett till en katastrof… Det är ingen tillfällighet att chilenarna bodde i hus av tegel och haitierna i hus av halm när stora stygga vargen kom för att blåsa omkull dem”.
Enligt Stephens är den radikala fria marknad som Milton Friedman och hans ökända ”Chicago Boys” föreskrev för Chiles diktator Augusto Pinochet skälet till att Chile är en blomstrande nation med ”bland de hårdaste byggnormerna i världen”.
Bret Stephens berättar för sina läsare hur ”Chile var en ekonomisk ruin 1973, när general Augusto Pinochet störtade Salvador Allendes för-chavistiska regim.” Sedan påpekar han diskret att ”I vänstermytologin – särskilt i Naomi Kleins långtråkiga tirader i The Shock Doctrine från 2007 – är Chicago Boys inte bara konstiga sängkamrater åt Pinochetdiktaturen”.

I ett svidande genmäle sätter Naomi Klein saker på plats. Det var Nixon, påpekar hon, som morrade sedan Allendes valseger 1970 ”fick ekonomin att skrika” medan Chiles moderna byggnormer för jordbävningar antogs 1972. Året är oerhört viktigt eftersom det var året innan Pinochet tog makten i en blodig USA-stödd kupp. Det betyder att om någon person förtjänar beröm för lagen är det inte Friedman eller Pinochet utan Salvador Allende, Chiles demokratiskt valda socialistiska president”. Enligt Klein var ”Friedman tveksam inför byggnormer eftersom han betraktade dem som ytterligare ett ingrepp i den kapitalistiska friheten”.
Hon hävdar: ”Pinochets Friedman-bestämda politik hade orsakat snabb avíndustrialisering, tiodubblad arbetslöshet och en explosion av definitivt instabila kåkstäder. Den ledde också till en korruptions- och skuldkris som var så allvarlig att Pinochet 1982 var tvungen att sparka sina viktigaste Chicago Boys-rådgivare och nationalisera flera av de stora avreglerade finansinstitutionerna (Låter det bekant?).”

Innan delar av USA-media hann trassla in sig i jämförelsen mellan Chile och Haiti dominerade den ökände TV-evangelisten Pat Robertson jordbävningsdebatten under en period.
Dagen efter tragedin på Haiti berättade han för tittarna hos Christian Broadcasting Network att han visste att det verkliga skälet till jordbävningen var landets gamla pakt med Satan. ”Någonting hände för länge sedan i Haiti, fransmännen härskade där, öh, ni vet, Napoleon den tredje och alltihop… och de samlades och gjorde upp en pakt med djävulen, de sa att vi vill tjäna dig om du befriar oss från fursten. En sann historia”, sa han till tittarna.
Pakten han talade om finns med i Haitis revolutionsmytologi. Det påstås att en av de revolutionära ledarna offrade en gris i Bois Caimin i en vodouceremoni och ingick ett avtal med Petwo (en grupp andar i vodoumytologin). Kanske är det sant. Vodou och satan är för övrigt inte samma sak.
Men genom att åkalla satanismen erbjöd Pat Robertson en förklaring som kan vinna tilltro i religiösa samhällen, som i USA.

Detta är varken nytt eller unikt. Författaren James Woods skriver i New York Times: ”Två små stötar i London år 1750 sände iväg predikanterna till deras predikstolar och pamfletter. Londons biskop skyllde på londonbornas oanständiga beteende, biskopen i Oxford hävdade att Gud hade vävt in i sin stora plan vissa händelser som skulle skrämma oss och skaka oss ut ur synden.”
Samma sak fem år senare ”när Lissabon blev nästan helt förstört av ett väldigt jordskalv hördes samma oheliga refräng – en predikant hävdade till och med att folket i Lissabon hade haft tur, eftersom Gud hade sparat fler människor än han hade dödat”.

När ett jordskalv drabbade Kashmir och Gränsprovinsen i oktober 2005, är det alltså inte märkligt att en hord pakistanska mullor snabbt klättrade upp i sina predikstolar och skyllde 80 000 oskyldiga mäns, kvinnors och barns död på Allahs vrede.
Fundamentalistiska ledare och högerkolumnister vräkte ur sig motbjudande påståenden. Kolumnisten och TV-evangelisten Hamir Mid hånade de ”sekulära fundamentalisterna” som vägrade att tillskriva naturkatastrofer Guds vrede.
MMA-ledningen (numera avliden allians mellan de stora fundamentalistiska partierna, och som styrde Gränsprovinsen vid den tiden) beskrev jordskalvet som ett straff för syndiga människor och rådde folk att söka Guds förlåtelse. De pekade särskilt ut pakistaniernas oislamska sätt att leva och medias oanständigheter (trots sådana gudfruktiga som Hamid Mir).Tydligen var det bara de synder offren hade begått och därmed nerkallat Guds vrede, som skulle rösta MMA till makten.
Man kan undra om Gud är road av dessa debatter, men Satan blev definitivt irriterad när Pat Robertson beskyllde honom för Haitikatastrofen. I en insändare läxar han upp Pat Robertson:

Bäste Pat Robertson,
Jag vet att du vet att all reklam är bra reklam, så jag uppskattar bråket. Och du får Gud att verka som en stor elak buffel som sparkar folk när de ligger, så där är jag med. Men när du säger att Haiti har ingått en pakt med mig är det förödmjukande. Jag kanske är ondskan förkroppsligad, men jag är ingen bluffmakare som bryter kontrakt. Som du beskriver det skulle folk som ingår ett avtal med mig bli desperata och utfattiga. OK, i livet efter detta, men när jag ingår avtal med folk får de först nånting här på jorden – glamour, skönhet, begåvning, pengar, berömmelse, ett par gyllene skor. Haitierna har ingenting, bokstavligen ingenting. Och det var före jordbävningen. Har du inte sett Crossroads? Eller Damn Yankees? Om jag hade nåt ihop med Haiti skulle det finnas massor av banker, skyskrapor, lyxbilar, exklusiva nattklubbar, Botox, den sortens grejer. 80-procentig fattigdom är inte min stil.
Det är inte så att jag har någonting emot det – jag säger bara att det är inte så jag jobbar. Du gör ett bra jobb, Pat, och jag vill inte vingklippa dig – men fatta nu, du får mig att verka ond. Och inte den rätta sortens ondska heller. Fortsätt att skylla på Gud. Det funkar. Men lämna mig utanför är du vänlig. Annars kanske vi måste omförhandla ditt eget kontrakt.
Vi ses
Satan

Farooq Sulehria
Översättning: Gunvor Karlström

 

---

 

En framtid i Haiti ?

De bilder som väller över oss från katastrofens Haiti är svåra att ta till sig. Eländet och lidandet är för stort för att hindra uppgivenhet att förlama dig. OK, jag skickar en tusenlapp och hoppas att det ska ordna sig med tiden.
Pengar och alla slags nödvaror behövs omedelbart och ska ges villkorslöst. Det handlar om timmar och dagar för tusentals människors överlevnad. Omedelbar handling och massiv hjälp är dagens uppgift och kräver all uppmärksamhet från hjälpare världen över. Den svenska kapitalist som skänkte 100 miljoner kronor visar att vara stenrik och ha ett gott hjärta faktiskt inte utesluter vartannat.
Ändå fanns och finns det ett före och ett efter jordbävningen. Blicken måste lyftas för att både se bakåt och framåt. Bakåt, för att klargöra hur det kommer sig att Haiti sedan decennier kallas för den ”västra hemisfärens” fattigaste land. Framåt, för att upptäcka vad som krävs för att Haiti inte ska fortsätta att ligga sist i all statistik över social och ekonomisk välfärd.
Så hur blev det som det blev? Hur kan Haiti vara så vansinnigt fattigt medan exempelvis Dominikanska Republiken som ligger på samma ö som Haiti klarar sig relativt bra?
Det är en lång historia, som med mycket annat, som leder oss tillbaka till en gloriös historisk händelse. År 1804 gjorde den svarta befolkningen uppror mot de franska kolonialisterna och slavhandlarna, besegrade Napoleons armé på plats och utropade den första svarta republiken i historien. Men för att konsolidera segern och undvika en fransk invasion tvingades den unga republiken senare gå med på att betala skadestånd till de slav-och plantageägare som tvingats lämna sina ”ägor”. En skamlig belöning av de förbrytare som förslavat medmänniskor. Det var den franska staten som beslöt att Haiti skulle betala 150 miljoner guldfranker, vilket motsvarade hela ett års fransk statsbudget vid den tiden. Franska ekonomer som räknat om beloppet i förhållande till dagens nationalinkomster menar att det Haiti tvingades betala motsvarar 21 miljarder dollar i dagens pengar.
Skulden blev det nykoloniala instrument som den franska staten använde för att behålla kontrollen över Haitis handel och ”straffa” de uppstudsiga negrerna för att ha vågat sätta sig upp mot upplysningens representant.
Medan Paris tappade sin glans i Flanderns skyttegravar passade den uppstickande stormakten USA på att 1915 invadera och ockupera Haiti. USA drog 1934 tillbaka sina ockupationstrupper men behöll ändå Haiti i ett järngrepp och alla försök att bryta landets ensidiga plantageekonomi stoppades effektivt av Vita Huset och United Fruit. Med vapen i ena handen skördade Uncle Sam bananer med den andra. Monokulturen och den strukturella fattigdomen befästes.

För att bryta det permanent instabila politiska läget lyfte USA upp diktatorn Jean-Claude Duvallier till makten 1957. Fram till 1986 styrde ”Papa-Doc” och senare hans son ”Baby-Doc” med hjälp av USA och Europa Haiti som sin egen privategendom. All opposition mördades och fängslades medan Papa och Baby stoppade alla ”utvecklingslån” i de egna fickorna. Mellan 1957 och 1986 mer än femtondubblades landets utlandsskuld upp till 750 miljoner dollar. Med räntor på räntor är nu Haiti skyldig 1 884 miljoner dollar till främst Världsbanken och den Amerikanska Utvecklingsbanken. Det var år 1986 som folket gjorde uppror och familjen Duvallier tvingades på flykt till ett fint residens på franska Rivieran, och med privata bankkonton i Schweiz på cirka 900 miljoner dollar.
Skulden blev däremot kvar och i dag ges det ingen nåd från långivarna i Världsbanken, ingen avskrivning av skulden. Efter tre decennier av brutal diktatur tilläts

familjen Duvallier ett bekvämt liv medan de fattiga människorna i Haiti fick ta över diktatorns skulder. Mottagandet i Frankrike av diktatorn står i skarp kontrast till hur USA i dag vägrar visa till flyktingar från Haiti och varnar dem för att bli ”boat-people”. I stället planerar USA att sätta båtflyktingar i förvaring på Guantanamo. Kanske utan overaller i orange.
Mot slutet av 70-talet utsätts Haiti liksom alla andra fattiga länder för Världsbankens och IMFs diktat om strukturreformer för att liberalisera, privatisera och öppna den interna marknaden. Resultatet lät inte vänta på sig. Hundratusentals småbönder ruinerades av dumpade importerade amerikanska jordbruksprodukter och Port-au-Prince växte från en stad med 50 000 innevånare på 50-talet till en slumstad med över 2 miljoner personer. Levnadsstandarden blir därefter. Inte mindre än 75 procent av befolkningen lever på mindre än 2 dollar om dagen.

Jean-Baptiste Aristide
Det var en period av politiska kupper, folklig resning och förtryck. Prästen Jean-Baptiste Aristide som 1990 valdes till president efter Duvalliers flykt hade ett radikalt program för sociala förändringar som exempelvis jordreform, stöd till småbönderna, skogsplantering, investering i infrastrukturen, ökade löner och rätt till facklig organisering.
Uppenbarligen låg det inte i Vita Husets smak och 1991 störtades Aristide av en USA-understödd kupp. Kuppmakarna som tog makten var dock så inkompetenta att Bill Clinton redan 1994 tvingade dem att avgå och Aristide återinsattes under tvånget att acceptera USAs krav på nyliberala reformer för att öppna Haiti för amerikanska produkter och kapital. Fram till 2004 var relationen mellan USA och Aristide mycket spänd eftersom den senare vägrade att gå med på många av de amerikanska kraven.
Det året satte USA alla sina kort på en opposition, som inte drog sig för att sända ut dödsskvadroner mot Aristide och hans anhängare. USA satte in ett embargo mot Haiti, tvingade landet på knä och samma år tvingades Aristide att lämna makten och landet till förmån för den maktlösa regim som sedan dess går i FNs ledband.
Sedan kuppen 2004 och fram till dagens jordbävning har Haiti styrts av en marionettregering. Den verkliga makten har utövats av FNs brasilianska trupper som skyddat de rika mot alla krav på sociala reformer och blundat för dödsskvadronernas terror mot alla progressiva.

Det var en blick bakåt för att försöka se hur dagens Haiti intagit sista platsen i alla tabeller över social utveckling. Det är till synes inte mycket landets befolkning har haft att säga till om. Även om det finns kända personer som har en annan uppfattning. Den amerikanska populära religiösa extremisten Pat Robertson förklarade i dagarna att Haitis folk hade sig själv att skylla eftersom de ”ingått en pakt med djävulen” den dag de slog sig fria från de vita slav- och plantageägarna i revolten mot den franska kolonialmakten.
Men efter att det omedelbara behovet av hjälp täckts och landet på nytt försvunnit från medias förstasidor vad krävs då för att misärens onda cirkel ska kunna brytas?
Till att börja med måste Haitis statsskuld avskrivas till 100 procent. Det är en skammens skuld vars grund las av diktatorfamiljen Duvallier. Befolkningen har redan betalat av skulden flera gånger om och Världsbanken kan vända sig till sina donatorer för att fylla det eventuella hål i räkenskaperna som kan uppstå. Oavsett vem som har regeringsposten i Haiti kan ingen vettig ekonomisk utveckling ske så länge avbetalningarna till Världsbanken måste fortsätta.

 

Sedan måste det inhemska jordbruket få en chans att bli livskraftigt igen. Bönder som drivits från sina jordar efter att amerikanska produkter dumpats på marknaden måste få tillgång till billiga krediter, billigt utsäde och garanterad avsättning i distributionskedjorna för sina produkter. Det kan inte göras så länge landet måste acceptera det nyliberala diktatet om öppna gränser för all handel.
En plan för sanering och troligen rivning av slummen i Port-au-Prince verkar absolut nödvändig. Om det inhemska jordbruket kan kickstartas med hjälp utifrån verkar det rimligt att många av de som flytt till huvudstadens slumkvarter kommer att kunna arbeta och få ett bättre liv på landsbygden. Då kan också Aristides plan på skogsplantering uppfyllas. Landets har knappt någon skog kvar eftersom den skövlats av plantageägarna och även gått åt till vanligt bränsle.
Till sist måste fria och demokratiska val organiseras. De partier som förbjudits och vars anhängare förföljs bör legaliseras på nytt bland annat Aristides parti Lavalas och han själv ska tillåtas återvända till sitt land om han så vill.
Det krävs säkert många andra förändringar innan Haitis befolkning får ett drägligt liv. Men det vore ändå början till ett bättre samhälle för en stor majoritet av fattiga medborgare.

                                                                                       Benny Åsman

---

 

 

Svininfluensan skrämmer västvärlden:Men varje år dör miljoner i tbc.Malaria

Nu börjar svininfluensan slå till ordentligt i Sverige. Varje vecka rapporteras det om smittspridningen och i helgen dog den åttonde svensken i sjukdomen.
Den här artikeln handlar inte om du ska vaccinera dig eller inte. Den här artikeln handlar inte heller om de konspirationsteorier som finns.
Den här artikeln kommer istället att handla om de som står i skuggan av svininfluensan – de tuberkulossjuka. För dem finns inga gigantiska nödhjälpsprogram, ingen internationell mediahype och inga pengar till forskning.

Det var i slutet av april som den nya influensan upptäcktes i Mexiko. Media började sin uppskruvade rapportering. Mexikaner i munskydd och isolerade smittade i vita tält, det var bilden av en katastrof som kablades ut.
11 juni sa WHO att svininfluensan var en pandemi. Sverige bestämde sig för att massvaccinera och köpte in 18 miljoner vaccindoser för tre miljarder kronor. Rädslan för att massor av folk skulle bli så sjuka att de stannade hemma från jobbet var så stor att vaccineringen blev gratis.
Samtidigt pågår en pandemi i det tysta.
4 000 människor dör varje dag till följd av tuberkulos. Bara i Europa upptäcker man 55 nya fall – varje timme. Och mer än nio miljoner människor, lika många som bor i Sverige, insjuknar varje år i sjukdomen.
– Man räknar att 1,7 miljoner dör av tbc varje år, men det är en uppskattning, en del får aldrig diagnosen. Sen svininfluensan upptäcktes i april har ungefär 800 000 dött i tuberkulos, säger PehrOlov Pehrson, infektionsläkare från organisationen Läkare utan gränser.
Hittills har officiellt cirka 8 000 dött av svininfluensan i hela världen.
En gång i tiden fanns tuberkulos i Sverige.
– 1875 var situationen i Sverige som den är i fattiga länder idag. Var tredje person var smittad. Tuberkulos är en fattigdomssjukdom. I Sverige minskade sjukdomen genom att trångboddheten minskade och maten blev bättre, berättar PehrOlov Pehrson.
Den rika världen lyckades stoppa tuberkulos. 1975 sa man i Sverige att sjukdomen var så ovanlig att man slutade vaccinera barn. Så glömdes tuberkulos bort av den rika världen. Forskningen stannade upp och den senaste medicinen för att behandla sjukdomen kom på 1960-talet.
– Men pandemin fanns hela tiden utanför vårt synfält och drabbade fattiga människor, säger PehrOlov Pehrson och berättar om problemen med att diagnostisera sjukdomen.
– Idag används samma teknik som på 1880-talet. Det är krångligt och svårt och osäkert. Och metoden funkar inte på barn och hivsmittade.
Behandlingen av de sjuka är lång och komplicerad. Och det vaccin som finns skyddar inte mot lungtuberkulos och inte heller mot smittspridning.
Om vi har lyckats utrota tbc här i Sverige en gång, då borde det väl gå att göra i alla länder?
PehrOlov Pehrson menar att det handlar om ekonomiska intressen.
– Forskarna är som fotbollspelare, de springer efter bollen. När intresset för en sjukdom minskar flyttar kunskapen och erfarenheterna.
Just nu är svininfluensan i fokus. På mindre än ett år har läkemedelsindustrin lyckats ta fram ett vaccin. Redan den 18 maj, mindre än en månad efter det att influensan ”upptäcktes”, tecknade Sverige ett avtal med vaccintillverkaren Glaxo Smith Kline.
– Priset på läkemedel ska bekosta utvecklingskostnaderna och tuberkulos är inte en kapitalstark marknad. Läkemedel är riskkapital och om man är det minsta tveksam satsar man inte. Det som krävs är ett annat system, säger PehrOlov Pehrson.
Läkare utan gränser tycker att man ska ha ett system där man bestämmer vad man vill ha, till exempel ett billigt, enkelt diagnostiseringssystem som går att använda i fält och som upptäcker alla tbcfall. Sen lägger olika länder pengar i en pott och den som tar fram en produkt får pengarna mot att de lämnar ut produkten och inte kräver monopol på den.
– Men det här vill förstås inte läkemedelsindustrin. Ett bra vaccin mot tbc lär heller inte komma de närmaste 10-20 åren, säger PehrOlov Pehrson.
Han menar att det är den fria marknaden som gjort att svininfluensavaccinet producerades så snabbt, och saknar ett rättviseperspektiv i vaccinationsdebatten.
– Man upprörs över att politiker och ishockeyspelare fått vaccin före andra men man glömmer bort den kö av miljoner av människor som aldrig kommer fram för att få vaccin. Det är fullkomligt groteskt, säger PehrOlov Pehrson.
På lång sikt är det fattigdomsbekämpning som är botemedlet mot tuberkulos.
– Men på vägen dit behöver vi hjälp av läkemedel, diagnostiseringsverktyg och vaccin, säger PehrOlov Pehrson.
Hur dödlig svininfluensan kommer att bli är idag omöjligt att svara på. Men de första panikprognoserna stämde inte, även om influensaspridningen tagit fart de senaste veckorna i Sverige. Och vi ska komma ihåg att en miljon människor i världen, mellan 1 000 och 3 000 i Sverige, årligen dör av den vanliga influensan.
Den största pandemin i nutidshistorien, spanska sjukan 1918, tog livet av uppskattningsvis 50 till 100 miljoner. Men dödligheten var bara cirka 2 procent. Alltså två av hundra smittade dog. Uppskattningarna om hur många som drabbades av pandemin varierar mellan 30 procent och 60 procent av jordens befolkning.
Spanskan slog till i slutet av första världskriget när folket led av krigets sviter och immunförsvaret var försvagat.
”Från utlandet kommer rapporter om en dödlighet på en per hundratusen invånare. Detta innebär att cirka 90 personer kan tänkas dö i Sverige.” skrev Expressen den 28 oktober.
Frågan är om siffran egentligen skulle vara så mycket högre utan massvaccinering.
Varifrån kommer då svininfluensan? Det finns de som menar att djurindustrin är skyldig.
Den amerikanske marxisten Mike Davis skriver i International Viewpoint från april att industrialiseringen av jordbruket har gjort att influensavirus uppkommer.
Och i Mexiko startade epidemin i närheten av stora svinindustrier. I samhället La Gloria har invånarna länge kämpat mot den stora svinproducenten i området. 60 procent av befolkningen har länge lidit av respiratoriska sjukdomar (i andningsorganen) berättar Dick Emanuelsson i tidningen Flamman 5 juli. Han skriver också: ”År 2008 slog PEW-kommissionen (Pew Commission on Industrial Farm Animal Production) fast att förhållandena för uppfödning och inspärrning av djur i industriproduktion, framför allt vad gäller svin, skapar en perfekt miljö för en rekombination av virus av olika rötter.”
Så kanske är det (svin)kapitalets jakt på profit som skapat svininfluensan. Klart är i alla fall att det är läkemedelsindustrin som tjänar på den.
Den tyske marxisten Thadeus Pato skrev i International Viewpoint i juni:
”Vi måste komma ihåg att varje år dör miljoner människor helt i onödan, inte bara av hunger utan också av enkla, lättbotade sjukdomar. Men de dör inte i imperialismens metropoler utan i periferin. För de 1,6-3 miljoner som varje år dör av tuberkulos, de 1,5-2,7 miljoner som dör av malaria (för att inte tala om de 8,8 miljoner som dör av hunger) finns det inga gigantiska nödhjälpsprogram, ingen internationell mediahype, ingen gratis vaccinering, inga pengar till forskning. Men de här människorna kan man inte göra pengar på…”